Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
att atombomben nödvändiggör en
sammanslutning av alla världens nationer. I annat fall går
världen under. Förre amerikanske
informationsministern Elmer Davis behandlar boken i en
lång artikel i The Saturday Review of
Literature. Han tror inte på någon världsunion för
närvarande, och han skulle inte vilja leva i en
sådan, eftersom han menar att Ryssland endast
skulle biträda en världsunion som präglades av
dess egna politiska ideal, d. v. s. en världsunion
som inte erkände individens frihet. Hellre ingen
värld än en dylik, säger Davis.
I ett senare nummer av samma tidskrift tar
den kände samhällskritikern Lewis Mumford
till orda i ämnet. Det är en artikel sprungen ur
en lågande indignation, en dödsallvarlig vädjan.
"Vi i Amerika", börjar han,"lever bland dårar.
Dårar sköter landets affärer i namn av ordning
och säkerhet. De värsta dårarna titulerar sig
general, amiral, senator, forskare,
administratör, utrikesminister, även president. Symtomet
på deras sinnessjukdom är detta: de har
genomfört en rad åtgärder, som till slut skall leda till
mänsklighetens förstörelse, i den högtidliga
förvissningen att de är normala, ansvarsmedvetna
personer, som lever ett normalt liv och arbetar
för förnuftiga mål." De har fångat en komet
i svansen, men de behandlar den som om det
vore en leksaksraket. Varför hindrar vi dem
inte i deras vansinniga lek? frågar Mumford.
Därför att vi också är dårar. Vår sjukdom
yttrar sig i att vi inte förmår handla. Vi
betraktar dårarna men fortsätter vår väg. De enda
kloka, de enda som insett vart det barkar hän
och som verkligen yttrat några svaga protester
är de tokigaste av alla, de som gjorde bomben
och som av chocken över vad de experimenterat
fram blev friska. Men ingen hör deras röster,
de styrande som nyss lyssnade till deras minsta
viskning kan nu inte uppfatta ens deras vrål.
Uppfinnaren har gjort sin plikt, uppfinnaren
kan gå. De styrande har fått vad de ville ha,
och av vapnet, som när det först annonserades
skulle genom sin blotta innebörd göra slut
på alla krig, tillverkar de nu hundratals och
hundratals exemplar. Får de hållas, så kommer
de i ett ögonblick av maktberusning att trycka
på den knapp som får dessa helvetesmaskiner
att explodera och sopa mänskligheten bort från
jordens yta. Och ingen stoppar dem, ingen
söker vrida den farliga leksaken ur dårarnas
händer och förstöra den oåterkalleligt. Men det
måste ske. Dårarna måste förstöra bomben^ eller
också måste dårarna avlägsnas. Innan hotet
från atombomben upphävts är det meningslöst
att planera för civilisationen. Men det hastar,
det gäller dagar! Så långt Mumford.
Att atombomben kan komma att bli en
fruktansvärd olycka för hela mänskligheten är
uppenbart, en olycka som aldrig kan uppvägas
av atomkraftens fredliga användning. Det hade
sannolikt varit bättre att den aldrig uppfunnits.
Men kan den göras ogjord? Kan
överhuvudtaget vetenskapen frivilligt ta ett steg tillbaka
utan att förneka sig själv? Och om Amerika
i ett plötsligt uppvaknande till klarsyn beslöt
sig för att utplåna alla spår av bomben och de
försök som föregått den, vore därmed
bomben utstruken ur mänsklighetens historia och
minne? Behöver den inte bara leva kvar som
ett frö i en enda inbillning för att alltjämt vara
det hot mot världsfreden och mänsklighetens
bestånd som den nu, med färdiga bomber i
travar, utgör? Detta är de avgörande frågorna
just nu. I jämförelse med dem är allt annat
skäligen betydelselöst. Georg Svensson
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
