Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Göran Schildt: Gides sjuka punkt. Ett psykologiskt tolkningsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRAN SCHILDT
GIDES SJUKA PUNKT
Ett psykologiskt tolkningsförsök
I sin Dostojevskijessay, denna oöverträffade
nyckel inte bara till den store ryssens utan
också till hans egen tankevärld, framför Gide
en psykologiskt ytterst givande synpunkt på
Dostojevskijs etik. Utgående från det
kvietis-tiska glädjeidealet, detta hemlighetsfulla
tillstånd av onåbar inre lycka, som "idioten" furst
Mysjkin och Aliocha Karamasov befinner sig i
och som otvivelaktigt för Dostojevskij framstår
såsom livets högsta mål, påpekar Gide att detta
tillstånd kan återföras på Dostojevskijs epilepsi
och den för läkarvetenskapen välkända,
egendomliga lyckoförnimmelsen, som hos vissa
epi-leptiker föregår anfallen. Gide påminner om att
också Mohammed var epileptiker, Mohammed,
som under den korta sekunden innan ett
kull-stjälpt vattenkrus hann rinna tomt färdades
genom paradisets alla lustgårdar. Han menar
nu att sjukdomen i båda dessa fall kan betraktas
som en direkt orsak till den gigantiska
omvärdering av idealen, som Dostojevskij
respektive Mohammed gör sig till tolkar för. Deras
abnormitet hindrade dem från att finna sig till
rätta i de normalas värld, en värld, vars normer
de inte hade någon möjlighet att harmoniera
med. Först när de omtolkat sin sjukliga
lycko-uppleveilse till kontakt med det himmelska och
denna kontakt blivit livets högsta upplevelse,
en delaktighet i det eviga livet, blev deras
tillvaro meningsfull och det ofattbara de känt
inom sig förklarligt.
Det verkligt intressanta är emellertid Gides
konklusion, hans åsikt att snart sagt alla som
under tidernas lopp gett mänskligheten nya
lagtavlor och omvärderat idealen haft något sådant
inre lyte, som omöjliggjort för dem att
acceptera de traditionella normerna. "Sokrates hade
sin demon, Paulus sin mystiska ’påle i köttet’,
Pascal sin avgrund, Nietzsche och Rousseau sitt
vansinne", skriver han. Man kunde fortsätta
listan obegränsat och nämna också sådana
konträra storheter som Kristus och Hitler.
I princip är det alltid samma sak: en intim
själslig defekt, en personlig
anpassningssvårighet som överbyggts genom uppställandet av nya
ideal för mänskligheten. Det bör kanske
till-läggas att Gide inte påstår att alla abnorma
blir reformatorer, bara att det hos varje
reformator finns en abnormitet som tvingar
honom att som den första formulera tankar
som den normale kan tänka efter honom.
Givetvis är abnormiteten inte ensam tillräcklig som
förklaringsgrund när det gäller konstnärliga
eller etiska nyskapare. Begåvningen är en minst
lika viktig faktor, men leder inte i och för sig
utanför allfarsvägarna.
Gides psykologiska nyckel gör, som vi ser,
anspråk på ett slags universalitet. Att den också
kan användas som dyrk när det gäller hans eget
komplicerade moraliska universum bör därför
inte förvåna oss. I själva verket torde det vara
svårt att helt förstå Gide utan att utgå från
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
