Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Göran Schildt: Gides sjuka punkt. Ett psykologiskt tolkningsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIDES SJUKA PUNKT
offentligt uppträdande. Vi kan som ett roande
exempel bland många citera följande lilla
episod ur hans dagbok. Det gäller den resa, som
han nära sjuttioårig företog i Ekvatorialafrika
som den franska republikens utsände för att
inspektera de infödda negrernas
arbetsförhållanden, en resa som kan betraktas som ett
officiellt erkännande av hans insats för dessa
olyckligt lottade varelser, vars orättvisor han tagit
sig an.
11 februari 1938. Anlände 17.30 till Mamou. Jag
mottas med militära hedersbetygelser. Medlemmarna
av administrationen i stor uniform med alla ordnar
på; i min kulörta skjorta och mina kakifärgade byxor
som är sorgligt skrynkliga gör jag på mig själv
intrycket att spela Revisorn. Försöker uppväga min
klädedräkts brister med den största möjliga värdighet
i uppträdandet.
I ovanstående fall är Gides medvetenhet och
känsla av att spela med i ett groteskt
teaterstycke så lättförklarliga att de nästan kan kallas
naturliga. Man måste vara antingen statsman
eller direkt naiv för att inte se det löjliga i denna
scen på en avsides järnvägsstation i mörkaste
Afrika. Men Gides oförmåga att ta sig själv på
allvar inskränker sig inte till sådana situationer.
Den följer honom överallt och verkar som em
förlamning också i sammanhang där ham är
mera hemmastadd än inför de paraderande
negersoldaterna. Hans dagbok är full av
beskrivningar om inre kluvenhet vid de mest
olikartade tillfällen. Än måste han göra våld på
sig för att kunna yttra sig såsom jurymedlem
inför domstolen, än spårar hans självkontroll
ur bara för att några gäster besöker honom
en kväll.
För att förstå hur långt och till vilka
konsekvenser Gides medvetenhet kan gå, skall vi
återvända till vårt tidigare exempel: festtalaren
som hör sig själv tala. De flesta av oss har
väl någon gång då det gällt att uppträda
inför offentligheten frapperats av den egenartade
overklighetskänsla, som kan infinna sig i
sådana situationer. Man står där uppfylld av en
förnimmelse att hela situationen, man själv,
människorna omkring en, att alltsammans sker
utanför verkligheten. Man tycker att ens egen
röst låter främmande, man ser sig liksom på
avståmd, och ibland är det som om mara
upplevt alltsammans förut i en annan värld. I ett
sådant fall har personlighetsklyvningen
fortskridit så långt att den iakttagande parten
delvis förlorat kontrollen över den handlande, som
nästan blivit spontan. Hämningarna är till stor
del övervunna och handlingen förlöper
obehindrat. Men den sker liksom bakom en slöja,
man är inte helhjärtat med i den. Det är
skådespelarens och prästens, mördarens och den
berusades typiska själstillstånd. Det är också
Gides.
Vi läser i dagboken:
Den reella världen har alltid varit litet overklig för
mig. Jag blev medveten om det redan för mycket
länge sedan. Det var under en resa i Bretagne, som
jag företog vid 18 års ålder. Jag hade i Douarnenez,
tror jag, hyrt en ensitsig vagn med kuskbock framtill,
en underlig liten rackarkärra, som en gammal,
kortväxt kusk körde. Bäst vi åkte slungade en häftig stöt
kusken från hans plats, han började glida ned på
sidan av bocken, utan att säga ett ord och utan att
släppa tömmarna. Han höll sig kvar några ögonblick,
hängande i tomma luften jag vet inte på vilket sätt.
Jag hade inte genast lagt märke till missödet,
fördjupad som jag var i en fängslande lektyr. Då jag
lyfte ögonen från boken var kusken försvunnen. Jag
lutade mig framåt: några ögonblick till och han
skulle ha hamnat under hjulen. Jag grep tag i
tömmarna, vilket inte var så lätt, drog in dem och
lyckades stanna hästen. Det var hög tid... Men om jag
berättar detta, så är det för att jag så tydligt minns
det underliga tillstånd i vilket jag befann mig. Det
var som om jag plötsligt upptäckt någonting inom
mig själv. Jag hade egentligen inte känt någonting
inför händelsen, var bara otroligt intresserad (road
vore ett riktigare uttryck) av det hela, fullt beredd
för övrigt att handla, färdig att besvara situationen
med de lämpliga reflexerna etc... Men jag deltog i
händelsen som om det varit ett skådespel utanför
verkligheten. Missödet kunde lika gärna ha hänt mig
själv utan att detta förändrat min inställning; det går
alltså inte att bortförklara det hela som ett tecken på
bristande medkänsla från min sida.
3 BLM 1946 v
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
