Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Göran Schildt: Gides sjuka punkt. Ett psykologiskt tolkningsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIDES SJUKA PUNKT
härdligt. Sjukdomen följde emellertid sin
naturliga gång, han tillfrisknade och stod inför det
skrämmande perspektivet att på nytt tvingas
uppta kampen. Fanns det ingen utväg ur detta
dilemma? Vi låter Gide själv berätta:
Första dagen jag fick tillåtelse att stiga upp gjorde
en lätt svindel mina steg osäkra, så som naturligt var
efter tre veckors sängliggande. Om denna svindel vore
en liten smula starkare, tänkte jag, vad skulle då
hända? Jo, jag skulle känna hur huvudet föll bakåt,
mina knän skulle vika sig (jag befann mig i den lilla
korridoren mellan mors rum och mitt) och så skulle
jag sjunka ned på rygg. Å! sade jag mig, hur skönt
att göra det som jag föreställer mig! Och medan jag
tänkte så kände jag redan vilken avspänning, vilken
frid som skulle komma om jag gav efter för mina
nerver. En blick bakåt för att försäkra mig om den
lämpligaste platsen, så att jag inte skulle slå mig
alltför mycket i fallet...
Efter detta första lyckade försök följde flera
andra, snart hade Gide skaffat såg en hel
repertoar av olikartade kramper, rytmiska rörelser
och svimningar. Läkare tillkallades och
konstaterade en nervös sjukdom. Gossen fick
avbryta skolan och reste med sin mor till en
badort, där han skulle sköta sig.
Var hela denna "sjukdom" fingerad av en
karaktärslös pojkspoling? Knappast: så enkel
var saken inte. Om Gide varit fullt frisk hade
han helt enkelt aldrig kunnat hitta på de rätta
krampryckningarna, symtomerna, som
över-tygade läkarna. Rörelserna han gjorde var
visserligen medvetna, men detta utesluter inte att
de framkallades av en verklig nervsjukdom.
Han hade kanske i någon mån kunnat hålla
dem tillbaka, men den stora lättnad det beredde
honom att utföra dem gör det mer än troligt
att de var äkta — trots att han själv var
övertygad om att han simulerade.
Vi ser här ett exempel på hur medvetenheten
genom sin blotta närvaro kan förgifta en
människas liv och göra hennes handlingar oärliga.
En medveten sjukdom blir genast tvivelaktig,
en medveten känsla likaså. För en person ut-
rustad med Gides lyte kan därför hela livet bli
outhärdligt. Det är ingen överdrift att kalla
själviakttagelsemanin djävulsk: den förfular
varje aldrig så vacker handling och
misstänkliggör varje aldrig så ädel impuls. En människa
sådan som Gide är dömd att framleva hela sitt
liv i det tvetydigas och dubbelbottnades träsk,
han riskerar att ända på sin dödsbädd känna
sig oärlig och att lyssna på sin egen sista suck
med en känsla av att den kanske är hycklad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
