Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Göran Schildt: Gides sjuka punkt. Ett psykologiskt tolkningsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRAN SCHILDT
dialogvarelse, hos vilken, de olika böjelserna
samtidigt eller alternativt gör sig hörda likt
stridiga röster. Gides karakteristikum är enligt
detta betraktelsesätt att han accepterar sina
inre inkonsekvenser. De vittomspännande
motsatserna betraktas i enlighet härmed som hans
adelsmärke.
Följande anteckning från en resa i Alperna
ger en föreställning om hur Gide själv tänker
sig denna "dialogvarelses" själsliv:
När vi passerat Brévent-passet och jag plötsligt
fann mig ansikte mot ansikte med Mont Blanc, var
det som om en hel kör av orediga röster väckts inom
mig.
"— Storartat! — Enormt! — Vad det är vackert!
— 4 800 meter! — Ett rekord! — (Men bara
europeiskt.) — (Siffror gör för övrigt ingenting till
saken.) — Berget skulle vara vackrare om det höjde
sig i en spets. — Ja, massivet förtar dess verkan. —■
Marcel skulle tycka att det är avskyvärt. — Hur väl
förstår jag honom inte! —- Det är avskyvärt." Och
allt detta inte i tur och ordning utan samtidigt.
Jag känner alltid inom mig en hel församling, en
stridig folkmassa. Ibland har jag lust att ringa i
klockan, sätta hatten på huvudet och lämna hela
sammanträdet. Vad bryr jag mig om min åsikt.
Det är tydligt att Gide här fäster huvudvikten
vid motsägelsefullheten och mångfalden av inre
röster, ja, man tycker sig nästan mellan raderna
läsa en nyans av stolthet över det komplicerade
själsliv han besitter. Och dock måste man säga
att det inte är den rika och motsägelsefulla
reaktionen i och för sig som här är
anmärkningsvärd: upplevelsen i fråga skulle antagligen
hos de flesta människor framkalla en lika
mångtydig och sammansatt reaktion. Det
anmärkningsvärda är i stället att Gide analyserar
sin reaktion, att han tänker på dess
motsägelsefullhet, kort sagt att hans upplevelse är
medveten. Uttrycket "dialogvarelse" är därför
långtifrån uttömmande och avslöjar inte Gides
egenart. "Varelse som lyssnar på sin egen inre
dialog" är riktigare. Det förklarar bland annat hur
dessa dialoger kunniat bli till konstverk: genom
att det inom honom funnits en lyssnare, en
återberättare. Tar man inte själviakttagelsen
med i räkningen blir bilden av Gide
ofullständig, hur mycket man än fördjupar sig i de
motsägelser hans karaktär omspänner. Det är
medvetenheten som gör Gide till den han är.
Det finns flera andra drag i hans
personlighet som endast ofullständigt låter sig förklara
om man utgår från tesen om de stridiga
karaktärsdragen. Först och främst hans
ärlighetspatos. Gide antyder visserligen själv att det
är hans hugenottiska påbrå och kristna
uppfostran som outplånligt inristat dessa dygder
i hans själ.
"En man den där är utan svek." Jag känner ingen
annan sats som skulle ha dominerat mitt liv mer än
dessa Skriftens ord. Det är kanske anspråksfullt av
mig att säga det. Men hur ung jag än var när jag
mötte dem, var det förvisso dessa ord jag inskrev
under min panna.
Så säger Gide i sin dagbok, och vi har ingen
anledning att förneka den betydelse
kristendomen haft för utformandet av hans
ärlighetskrav. Vi påstår bara att detta krav djupast har
en annan orsak, en orsak som sammanhänger
med hans medvetenhetskonflikt, och att man
endast på den vägen kan förklara dess kapitala
betydelse för honom. Det är typiskt att Gides
ärlighetskrav aldrig följt med i de
fluktuationer som hans känsla för kristendomen
undergått: det är djupare förankrat än all yttre
inflytelse.
Vi skildrade ovan den känsla av oärlighet
som medvetenheten automatiskt innebär. Det
är just denna konstanta oärlighetskänsla, som
underhåller Gides ärlighetskrav och som gör
honom så otroligt lyhörd för allt som är falskt
både hos andra och hos honom själv. Viljan
att vara ärlig, att godta bara det sveklösa, är
en delreaktion i hans stora kamp för att
överbygga dubbelheten i hans inre. Hatet till lögnen
har sin rot i hatet till det jag han vill besegra
inom sig själv.
Vad Gides inställning till duet beträffar, är
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
