Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Eirik Hornborg: Hjältedikt med fotblack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄLTEDIKT MED FOTBLACK
källorna samtliga äro litterära. Dikten "Fänrik
Stål" innehåller en ramberättelse i tidens stil,
ett skäligen överflödigt lån från
världslitteraturens allmänningar. Detta gäller själva tanken;
som dikt är denna inledning av betydande värde.
"Molnets broder" är fritt diktad under viss
påverkan av "Graven i Perho", som i sin tur går
tillbaka på serbiska folksånger. "Löjtnant Zidén"
är grundad på några ord i Montgomerys historia
över 1808—09 års krig, vilken över huvud genom
anda och framställningssätt har utövat ett
sannolikt mycket stort inflytande på sägendiktningen.
Stridsskildringen i t. ex. dikten "Sandels" är
byggd på Montgomery. "De två dragonerne"
har inspirerats av en i Caesars "De bello gallico"
förekommande episod om två i tapperhet
tävlande centurioner. Den karikerade uppfattningen
av Gustav IV Adolf går tillbaka på mot konungen
fientliga memoarskrivares anteckningar, ehuru
den bild de ge har etsats skarpare av skaldens
egen bitterhet. Anekdoten om von Konow och
hans korpral återfinnes, såsom Ruben G:son
Berg har påpekat, i en i tidningen Helsingfors
Morgonblad den 31 mars 1842 publicerad
berättelse. Dikten "Vilhelm von Schwerin" följer
vad de yttre händelserna beträffar rätt troget det
brev, som den unge officern på sjuklägret skrev
till sina föräldrar. I "Landshövdingen" har en
skriftväxling omdiktats till ett personligt
sammanträffande. Major von Hertzen, chef för
Nylands jägare, som är den egentlige hjälten i
dikten "Adlercreutz", är en omkostymerad
gengångare av den lakedaimonske krigaren
Amom-faretos, som enligt Herodotos vägrade
efterkomma Pausanias’ order om avtåg och
därigenom gav upphov åt slaget och segern vid
Plataiai.
I de fall, då en dikt sannolikt faktiskt är
grundad på muntlig tradition — t. ex. "von Essen"
och "Bröderna" —, är denna så fritt omdanad,
att den återstående likheten är obetydlig. Så har
Runeberg i den sistnämnda dikten förvandlat en
tillfällig tvist mellan två svågrar, som voro be-
tänkta på att duellera men i stället försonade sig
och levde vidare som goda vänner, till en
oöverstiglig klyfta mellan tvenne bröder — ett gott
exempel på skillnaden mellan verklighet och dikt.
Men trots denna genomgripande
omgestaltning har skalden bibehållit det verkliga namnet
på de tvistande. Detta är betecknande för hans
tillvägagångssätt. Man frågar sig, om han inte
gick för långt i sin kombination av fri
omdikt-ning och bevarandet av historiska personers
namn. För egen del anser jag att han gjorde
det — liksom även att han gick för långt i
poetisk frihet med avseende på händelserna under
1808 års krig. Men detta konstaterande
förringar sannerligen inte hans storhet som skald.
Den framträder tvärtom på ett lysande sätt just
i många av dessa avsiktliga förändringar av det
historiska händelseförloppet eller av
personligheters och tilldragelsers proportioner.
Runebergs brist på intresse för den torftiga
verklighet, som låg bakom hans ingivelses lysande
bildspel, kan med mångahanda grunder styrkas.
Under sägendiktningens tid var han bosatt i
Borgå, i den östnyländska svenskbygdens hjärta,
där han på sitt eget modersmål kunde ha fått del
av många kvarlevande veteraners minnen från
1808. Men de nyländska trupperna -— ett
infanteriregemente, en jägarbataljon och ett
dragonregemente — nämnas ej ens i "Sägnerna",
ehuru de med heder deltogo i talrika träffningar
och infanteriet särskilt utmärkte sig i några av
de hårdaste. Jägarnas roll i striden vid Siikajoki
antydes visserligen, men utan att Nylands namn
nämnes: "hans egen hembygds hyddor fostrat
desse män". Att det landskap, som gav
Runeberg ett hem från universitetets överflyttning till
Helsingfors år 1828 och ända till hans död
nästan femtio år senare, knappast skymtar i
"Sägnerna", säger ganska mycket om skaldens
förhållande till den muntliga traditionen.
Detsamma är fallet med hans inställning till det
anekdotmaterial, som officersveteraner
hopsamlade efter det att första samlingen av "Sägnerna"
4 BLM 1946 v
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
