Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Eirik Hornborg: Hjältedikt med fotblack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EIRIK HORNBORG
hade utkommit: ingen av den andra samlingens
dikter är byggd på eller har rönt något
inflytande av det med stora förhoppningar hopbragta
materialet.
Runebergs förnämsta källa synes ha varit
Montgomerys framställning av 1808 års krig.
Den originelle landshövdingen såg sin tidiga
ungdoms krigiska upplevelser i ett idealiserat
ljus, som förädlat, förklarat, förhärligat
återspeglas i sägendiktningen. Men gentemot
historien intar skalden en lika hänsynslöst
självständig hållning som gentemot den muntliga
traditionen. Han nyttjar den endast i den mån den
verkar befruktande på hans skapande fantasi
och kan inkomponeras i de tavlor denna målar.
Och han tvekar inte ett ögonblick att medvetet
arrangera bilderna i överensstämmelse med den
poetiska ingivelsens krav — vare sig det gäller
att ändra själva händelseförloppet eller att ge
tilldragelserna mäktigare proportioner och större
innebörd än de i verkligheten ägde. Dikten är
alltid och överallt med självklar rätt den
härskande, historien den tjänande. Så inför
Runeberg med suverän frihet i skildringen av striden
vid Siikajoki två moment, som ingenting ha med
historien att göra: von Hertzens lydnadsvägran
och von Döbelns återkomst till slagfältet. Det
behöver väl knappast påpekas, att
Sandels-gestalten såväl i Pardala by som vid Virta bro
inte återger den verklige krigaren med samma
namn. Detsamma kan sägas om de flesta av dem
bland Sägnernas hjältar, som äro uppkallade
efter historiska personer. Det är någon enstaka
episod, något särskilt lynnesdrag, som har spelat
rollen av tändande gnista i skaldefantasien, och
resultatet har blivit en diktad gestalt, icke ett
försök till trogen rekonstruktion av en historisk
personlighet.
Den totala frånvaron av strävan till historisk
realism framträder över huvud i
människoskildringen. Där finnes ingen antydan om kamp
mellan en svag natur och pliktkänslans
imperativ: de runebergska hjältarna äro höjda över
sådana konflikter, de gå utan ett ögonblicks
tvekan med självklar säkerhet mot sitt ödes
fullbordan. Hos dem ligger inte det stora i att
övervinna den naturliga rädslan, som av skalden
betraktas såsom någonting föraktligt, nästan
brottsligt, utan i att över huvud inte förnimma
den. Och härmed stämmer det väl, att ett helt
komplex av känslor och tankar, som i
verkligheten måste ha spelat en dominerande roll för
de indelta truppernas befäl och manskap, i det
närmaste helt och hållet saknas i "Sägnerna".
Det är hemmet och familjen. Lika liten realism
präglar stridsskildringarna. Runeberg har
antingen inte brytt sig om att på allvar söka för
sig rekonstruera det faktiska förloppet av en
typisk strid under fälttåget 1808, eller ock har
han medvetet frigjort sig från vad han därom
vetat och skapat sin egen taktik i anslutning till
diktens fordringar. Det stormande anfallet med
blanka vapen — i verkligheten ett rätt sällsynt
undantag — förhärskar i hans stridsskildringar;
endast i tvenne i humoristisk ton hållna dikter,
"von Konow och hans korporal’ och "von
Törne", förekommer den typiska skyttestriden
i skogsmark. Men det är inte endast
bajonettanfallet, som dominerar, det är även det därav
härflytande handgemänget, som redan 1808 i
verkligheten var en mycket sällsynt och tillfällig
företeelse, emedan då som alltid den ena parten
i regel vek, förrän bajonetterna hade korsats.
Den realism, som man så ofta har talat om
i sammanhang med "Fänrik Ståls sägner", är
i själva verket av mycket ytlig beskaffenhet. Den
hänför sig endast till de yttre drag, som ge
Runebergs stiliserade idealgestalter ett
självständigt liv i diktens värld. Att utan denna starka
reservation tala om "Sägnernas" realism är
mycket missvisande. Den kända
runebergsforskaren Ruth Hedvall, dödad vid flyganfallet mot
Helsingfors den 6 februari 1944, har med rätta
gjort gällande, att det icke är realism utan
extatisk idealism, som är det verkligt karakteristiska
för Runebergs patriotiska diktning.
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
