Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
mycket strindbergsk. Närmast kan den väl
karakteriseras som utpressning. Det är inte så
uppbyggligt, men faktiskt uppskattar man
Strindberg mera när han gör en sådan
mot-sägelsefylld figur än när han prövar på att
i Eleonora framställa den fullkomliga godheten.
Scenen mellan Elis och Lindkvist blev också
föreställningens bästa. Gabriel Alw hade
frångått scenanvisningarna, som vill ha Lindkvist
till en mörksens uppenbarelse, och i stället gjort
honom till en soignerat silverhårig herre, inte
alldeles olik salig biskop Billing d. y. Det var
ett nöje att lyssna till Alws utstuderade
replik-föring och se med vilken säkerhet varje liten
touche i spelet sattes in. Hur det nu är, gammal
är ändå äldst, och ungdomarna verkade allt
litet färska i färgen bredvid denne gamle
mästare. Men Ulf Palme stod manligen för sin
roll som Elis. Han höll den ganska dämpad
utan våldsamma utbrott, gav ypperligt typen av
blott alltför allvarlig ung man som vill det
rätta men blir rättshaverisk av motgången.
Palme är nu den av alla våra yngsta
skådespelare som man väntar sig mest av, bara han
inte blir ihjälfavoriserad av Dramaten. Som
fästmön hade Margareta Fahlén inte mycket
att göra, men det gjorde hon fint och älskligt.
Eleonora spelades av den nittonåriga Doris
Svedlund, en ny, lovande begåvning i Mai
Zetterlings fack. Hennes sätt att tala var litet
inställsamt ljuvt, men apparitionen av illmarig
jänta med tjock rågfläta på ryggen bröt
välgörande mot den gängse, mera besjälade
uppläggningen. Och i det stumma spelet vid
läs-lampan tillsammans med Benjamin (Per
Oscarsson) grep hon oss genom sin strålande
innerlighet.
Scenbilden av Sven Fahlstedt var mycket
lyckad både med avseende på interiören och
den vårliga stadslandskapsfonden.
Georg Svensson
FärjstXllet av Karl Ragnar Gierow.
Dramatiska Teatern.
Karl Ragnar Gierow har på de sista fem åren
fått fyra pjäser uppförda på Dramatens stora
scen, samtliga med användning av teaterns alla
resurser. Det skall man inte missunna honom,
men för teaterns del vill man passa på att
påpeka att under samma tidrymd ingen enda pjäs
av Värnlund befunnits värdig nationalscenen.
Här föreligger uppenbarligen ett exempel på
bristande urskillningsförmåga.
Hur det förhållit sig med värdet av Gierows
tidigare pjäser, därom har meningarna gått
isär, och det är nog klokast att överlämna det
slutliga avgörandet åt tiden. Att "Rovdjuret"
var i hög grad tacksamt att spela ut för full
dramatisk orkester och ägde ett intresseväckande
idéinnehåll och att "Av hjärtans lust" (som
häromdagen avfördes från repertoaren efter att
ha givits 119 gånger) var en rätt flott om också
ganska tom komedi kan väl anses fastslaget tills
vidare. Om "Helgonsaga" kan jag inte yttra
mig, jag såg den aldrig. "Färjstället" knyter
an till den stora linjen från versdramerna, men
det innebär ingen förnyelse utan tvärtom en
tillbakagång. Om detta stycke kan man med
bestämdhet hävda att det inte var värdigt att
firas med sådan ståt.
Det börjar nog så bra. Ett brokigt följe
samlas i skogen på vägen mellan
gästgivargården och färjstället i väntan på nästa tur
över till andra stranden. Tiden anges som "en
gång för länge sen" och tycks vara ungefär
1600-talet, trakten är en bokskog nånstans på
gränsen mellan Skåne och Småland, men Otte
Sköld, som gjort dekorationerna, har framställt
en naken skog, död som på månen, vilket
knappast kan ha varit författarens mening och blir
direkt naturvidrigt när småningom fåglarna
börjar kvittra och sagoväsendena svärmar
omkring som vore det shakespearesk midsommar.
Alltnog, dessa figurer, en dräng, en
ämbetsman, färjkarlen, en kedjad fånge, ser riktiga
ut och pratar friskt och naturligt. Ens
förväntningar dämpas något när kärleksparet Olof och
Ingrid kommer inspringande på scenen. De
smakar genast litteratur och talar det alldeles
avgjort. Ingrid har rymt med den unge
hövits-mannen från sin grymme make herr Esbern,
mot vilken fogden i "Rid i natt!" är rena
smulgråten. När han småningom uppenbarar sig på
scenen — det är ett rum i slottet — företer han
vissa likheter med Gerard den skallige i Kaj
Munks "Niels Ebbesen", en fruktansvärd tyrann,
vars sadistiska lustar författaren utmålar med
vällustig fantasi. De unga tu söker undkomma
den förföljande Esbern, men färjan har råkat
i drift och de måste söka sig ini i skogen, där
de skils från varandra och går vill. Olof råkar
därvid på Skogsnuan, som ser ut som en av
John Bauers sagoprinsessor med sitt långa
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
