Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
detta med små bokstäver, "Falbalas" är ett
niytt prov på den "art of understatement" som
man vant sig betrakta som typiskt brittisk.
Fi]men har sitt största värde som tidsdokument
och visar ett Paris som är fullkomligt okänt för
svensk publik. Det är ockupationens Paris med
sin tomma och tröstlösa stämning, lika
overkligt som någonsin Alices land på andra sidan
spegeln, där kvinnorna har groteska kläder och
överlastade frisyrer och där det är en större
katastrof att förlora sin cykel än sin älskade.
Ingen går naturligt i "Falbalas", kvinnorna
kroppar förvrids egendomligt av de
decimeterhöga koturnema och ingen känner heller
naturligt. Becker avslöjar detta tillstånd med skärpa
men utan patos och är själv trollbunden i det —
filmen är daterad 1944. Raymond Rouleau
torde ha sitt livs roll som den fetichistiske och
sadistiske modekungen, och han sköter den med
en elegans som Noel Coward kunde avundas
honom. Som kvinnan som kanske skulle kunnat
älska honom och förmodligen hatar honom
men kanske i alla fall är svag för honom ses
Micheline Presle — ingalunda debutant, mina
vänner! — i ett höggradigt tillstånd av
till-konetring och sofistication som väl stämmer
överens med filmens stil men som beklämmer
en — det var dock en gång en mycket
emotionell aktris. Pavane
Trollbunden (Spellbound). Alfred Hitchcock.
United Artists.
På listan över Hitchcockfilmer måste
"Spellbound" placeras tämligen långt ner. Det gäller
såväl underlaget som vad Hitchcock gjort av
det. För manuskriptet svarar Ben Hecht, den
skicklige mästerkocken vid Broadway, men den
bouillabaisse han kokat på en roman(?) av
Francis Bearding och i vilken psykoanalys och
brott utgör huvudingredienserna är alla
aptit-retande kryddor till trots så fräckt tillagad att
om man inte slukar den hel så går den inte ner
alls. Hur ofta har man inte varit med om att
man när man läst sista kapitlet av en detektiv-
roman slängt boken i väggen och svurit över
att man låtit författaren lura sig att läsa de
övriga kapitlen i spänd förväntan på en
upplösning, som visade sig vara visserligen
tekniskt möjlig men i alla andra avseenden
absolut idiotisk, långsökt och otänkbar. Samma
med "Trollbunden", när man sett slutet inser
man hur grotesk förutsättningen för filmens
kriminalintrig är. Psykoanalysen hanterar Hecht
och Hitchcock med en viss färdighet, men den
dröm, vars rätta tydning löser mysteriet, är
inte någon äkta dröm utan en rebus.
Överhuvudtaget gör läkarmiljön i filmen ett föga
övertygande intryck. Som regiprodukt är
"Trollbunden" en omisskännlig Hitchcock (signerad
med en sekundglimt av honom själv gående ut
ur en hiss) men en tam sådan. Man blir ofta
otålig över scenernas långdragenhet, han håller
ideligen kameran kvar över det psykologiska
ögonblicket. Sin berömda skräckverkan uppnår
han inte trots allvarliga försök i situationen
med rakkniven, och skidåkningsscenen är för
en skidkunnig enbart skrattretande. Men ibland
blixtrar det till: en man tömmer ett mjölkglas
med brom i botten och hela salongen drunknar
i glaset; ett brev ligger inskjutet under en dörr
och innan mottagaren hunnit nappa det åt sig
har en hel mordkommission stegat in över det,
upptäcker det inte, går sin väg, men så får den
siste i sällskapet syn på det och —
överlämnar det artigt till adressaten utan att reflektera
över dess värde som indicium; slutligen bilden
av revolvern som placerad omedelbart
framför kameraobjektivet följer fru Bergman när
hon fatalistiskt vacklar ut ur mördarens rum
ända tills dörren slutit sig bakom henne, då
den vänds helt om och skjuter universum i
stycken.
Ingrid Bergman är i denna film bättre än jag
sett henne tidigare, men när hon söker vara
Saratogaskälmsk verkar hermes spel osäkert och
medvetet. Gregory Peck som den av
minnesförlust drabbade förmente själsläkaren ser hygglig
ut men tycks inte ha så värst mycket liv i sig.
Georg Svensson
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
