Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Lyriska modernister
Werner Aspenström: Skriket och tystnaden.
Bonniers 1946. 3: 75.
Jan Gehlin: Vandring mot ett vägskäl.
Bonniers 1946. 3:75.
Lars Fredin: Sången om stranden i havet.
Bonniers 1946. 3:75.
Gösta Oswald: den andakts fulle vissiaren.
Bonniers 1946. 3:75.
Den unga modernistiska dikten uppvisar när
det gäller uttryckssätt och symbolval en viss
enhetlighet. Det finns en rad bilder och
symboler som blivit modernistiskt allmängods och
vilka man skulle kunna göra till föremål för
en liten litteraturhistorisk undersökning. När
Vennberg talar om livet som ett val mellan
betongmuren och de sönderfläkta naglarna
svarar hans unge lärjunge Gösta Oswald med
en rad om människans frihet att välja mellan
fram och tillbaka i cellen. Personlighetens
enhet tror man inte längre på, och man
demonstrerar sin tro genom bilder av på
operationsbordet sönderskurna människor. Människan vet
ingenting om verkligheten, ty ögat får ej sikte
på sig själv. Kirurgen har en hopplös uppgift,
ty han ligger själv på operationsbordet och vet
ej ens vad han skall operera. Ej underligt att
den modernistiska poesien kräver "resning i
målet", att den gärna arbetar med
domstols-termer. Lika ofta sänker den sig ned till
havsbottnen för att som fiskar, sjunkna kulturer
och sönderfrätta kvininolik finna de
undermedvetna impulserna, eller den tränger med
Lundkvist in i djungeln, där det djur, som betecknar
primitivismens redan övergivna väg, utslungar
sina nattliga ångestskrin.
Det är en smula kyligt och snålt i denna
symbolvärld. Rena, enkelt mänskliga känslor möter
man där sällan, vilket ju inte är att förvåna 6ig
över, då det inte existerar rena uppsåt och ont
och gott är magiskt sammanvävt. Kvinnan, som
aldrig är långt borta, är i sin stiliserade
nakenhet närmast skrämmande. Hon uppträder sällan
som livskamrat och mild princip. Hon bjuder
en väg till förintelse eller extas, men hennes
ögon är märkvärdigt kalla, och de kärleksbett
som gärna lyser rödia på hennes hals verkar till
slut tröttande. Hennes största fel är att hon är
så opersonlig, och hennes älskare menar som
de gamla goda kommunisterna att hon liksom
friheten tycker mest om att tas med våld. —
Fastän jag respekterar och beundrar en hel del
av den unga modernistiska dikten, känner jag
mig ofta frusen och illa till mods i denna värld.
Jag skulle önska litet mera innerlighet, litet
mera mjukt behag och en smula humor då
och då. Det är vackert att se med vilket
allvar de yngsta närmar sig livsproblemen. Den
pessimistiskt relativistiska världsbild som nu
förhärskar har vuxit fram ur de upplevelser
mänskligheten gjort under senare år. Den är
den mask som torde ge den bästa
föreställningen om den moderna människans inre
situation. Men ödsligheten och dödskylan blir
kanske någon gång självändamål, och den
intellektuella analysen lägger sig lätt som en
tvångströja över all lyrisk spontaneitet. Hur tragiskt
sammansatt och hur oförmögen till goda
handlingar människan än är, genomströmmas hon
dock då och då av rena, osammansatta eller
i varje fall av henne själv som osammansatta
uppfattade känslor, och hur sant det än är att
ögat är bundet i sig själv kan denna
föreställning ej genom vårt livs vardag ständigt
upprätthållas. Pessimisterna laborerar nu med ett
slags samvete trots allt, och man drömmer som
Werner Aspenström om en ny gemenskap, en
niy fördelning, men man vågar av rädsla för
att fångas in i illusionernas spindelväv ej hänge
sig ens för ett ögonblick åt denna ljusare sida.
Man är trollbunden i den underligt stela och
omänskliga symbolvärld som främst Lundkvist
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
