Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
introducerat i vår lyrik. Man borde, synes det
mig, försöka en lösbrytning. I varje fall är det
skäl att uppmärksamma den risk för förstening,
som följer med varje nytt symbolsystems
uppträdande. Det finns en enkelhetens klassiska
linje — Frödings, Österlings, Edfelts — som
de unga tappat bort (är det den moraliserande
Ferlin som skrämt dem till protest? frågade
en lyrisk vän häromdagen) och som de hade
behov av att återknyta till.
Härmed förnekas ej att den modernistiska
bildfloran i många fall visar sig vara
befruktande. Det har varit fallet för Werner
Aspenström, vars andra diktsamling, "Skriket och
tystnaden", betecknar ett avgörande framsteg.
Hans vers har blivit mer koncentrerad och
fastare i konturerna. Om sin människosyn
vittnade han nyligen i en intressant artikel i
40-tal, där han bland anniat konstaterar
svårigheten att i vår tid "uppehålla bilden av
människan som ett spontant och fritt handlande
väsen uppbyggd kring en medveten och
obe-fläckad vilja". En stor del av hans nya
diktsamling handlar om viljans och medvetandets
kluvenhet. Han väcker dock inte intresse främst
som tänkare, särskilt som hans originalitet ej
är betydande. Men det finns i hans samling en
rad intensivt upplevda och vackert gestaltade
dikter, som gör att man måste sätta honom
bland de främsta bland de yngre. "Vi är ju
alla döende —" är makaber men av gripande
verkan. "Någonstans i en sommar", "Sorgen
är solrosen" och "Tjurkalven" vill jag också
nämna som starka och äkta dikter, och som ett
bevis på den plastiska åskådlighet som Aspenr
ström ibland förmår ge sina drömdikter vill
jag citera "Episod med en vattenspegel":
Om också jag vore över!
Så klagar du som en fågelunge
på sin första utflykt.
Jag ser dig stå på den motsatta stranden,
ser spegelbilden av dig:
ditt svarta hår, din röda hängselkjol
och brösten som buktar fram under blusen.
Allting så vackert utspänt på vattenytan
att ingen vågar skära en strimma i den.
En vattenspindel kommer halkande
söker sig uppför din klänning
och stannar vid halsen:
funderar över de röda märkena av tänder
du fick i natt.
En vattenspindel har mycket att fundera över
sannerligen ganska mycket.
Nu är du här, nu är du över!
Med våta fötter gå vi in i skogen,
in i solens gallerverk av ljus och skugga,
där ekorrarna tjattrar
och myrorna strilar sin eviga dragarsång.
#
Även Jan Gehlin har med sin andra
diktsamling, "Vandring mot ett vägskäl", tagit ett
steg framåt. Han arbetar också han med
modernistiska symboler, men det vägskäl han är på
väg mot heter innerlighet, avsiktslöshet, ett
stilla evangeliskt liv. Många av hans dikter
handlar om isolering och om längtan ut ur
trollringen. Han avvisar primitivismen, djurets
väg, och talar om en lösning på andra sidan
om deviser, program och fanor. Formellt är
han lösligare och mindre pregnant än
Aspenström, och i de dikter där han använder rim
och taktfast rytm är osäkerheten påfallande.
Bland det vackraste i hans samling är
"Korsväg vid barbariets gräns", en dikt om
ensamheten och döden, om livets oförklarlighet och
korthet, om de plötsliga milda fläktar som
genomströvar den jordiska jämmerdalen. Det
finns flera dikter av samma klass. Gehlin har
lidit med i tidens drama. Den
handlingsförlamning, som gärna följer i den pessimistiska
världssynens spår, har inte gått honom spårlöst
förbi, men i sina bästa stunder avpressar han
uppbrottsstämningen ur självbespeglingen en
stark lyrisk glöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
