Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Maj—juni. N:r 5
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Prästen Jons kraftfulla tal i den lilla sagan
om Gisl Illugesson kan läggas på minnet som
i viss mån kanoniskt efter ockupationstiden: det
handlar om orättfärdigheten i att avrätta tio
islänningar som gisslan för en norrman. Bland
"tåtarna" finns också bokens verkliga pärla:
"Audun västfjording med den tama björnen".
Det är ett slags sekulariserad helgonlegend, ett
litet konstverk — elfenbenssnideri eller
silversmide — där små apostoliskt draperade figurer
spelar scener som redan tycks inramade i gotiskt
spetsverk. Den isländska realismen har här
ingått förening med en främmande stil, men den
har på ett egenartat och tjusande sätt, och utan
att man riktigt kan komma underfund med hur,
förblivit realism. Stilblandningen bara
framhäver den som sådan.
Lektor Alvings översättning är
utomordentligt läsbar: den har bibehållit endast den ytterst
obetydliga "fornnordiska" ton som är
nödvändig för att ge illusion och i stället tagit sikte
på det naturliga, någon gång det drastiska.
Dessa människors hårdknutenhet får en helt
annan psykologisk relief när man slipper höra
dem tala som på teatern. Det är primitiva
människor helt enkelt, och även deras säregna
fatalism verkar nu mindre konstlat heroisk, mer
begriplig.
*
Man kan jämföra sagor med textilier. De har
sina mönster som upprepas. I de isländska
vävnaderna, där naturullen dominerar med sina
benvita och brunsvarta färger, är det den
komplicerade juridiska sicksacklinjen som ger
huvudmönstret. De orientaliska sagorna har
trots sin rikare färgprakt andra slag av
enformigheter, i bästa fall praktmattans med dess
persiska tårar, i enklare fall kelimens. De
sjutton kaukasiska sagor som återberättats av
Imam Raguza och som väl snarast av
lokalpatriotiska skäl uppgivits härstamma en från
vart och ett av de sjutton kaukasiska folken,
hör avgjort till de enklare och modernare
kelimsorterna, vilka som bekant brukar bli
både råare i färgerna och mer stereotypa i
mönstren. Den gode imamen tycks i sin
berättarton sakna just den klärobskyr som gör det
omöjliga möjligt och det osannolika
sannolikt — han är med andra ord ingen vävare
i Bagdad. Att några av sagorna möjligen till
sitt ursprung kan vara rent kaukasiska för-
ändrar inte saken — de flesta motiven torde
i alla fall förekomma redan i den
arabisk-persiska kretsen och där bättre berättade. Det hade
varit klokare att hålla sig till den klassiska
tiden, i synnerhet som det faktiskt ännu finns
till svenska oöversatta sagor från denna, alltså
sådana som av ett eller annat skäl inte blivit
medtagna i "Tusen och en natt". I den annars
välredigerade, prisbilliga och vackert utstyrda
lilla serien ur olika länders sagolitteratur som
förlaget utger är detta nog en sparv i
tranedans. Gunnar Ekelöf
Slaveriets solsida
W. Somerset Maugham: Honung och malört.
Översättning av Gerd Osten. Forum
1946. 4: 50.
"Cakes and Ale", som nu efter åtskilliga år
översatts, är knappast bland Maughams allra
mest spridda böcker men avgjort bland hans
intressantaste. I fråga om ämne och teknik
erbjuder den vissa likheter med "Månen och
silverslanten". Där relaterar en om Maugham
starkt erinrande berättare ett konstnärsöde, som
företer stora likheter med Gauguins — här
skildras med likartad metod en författare, som
i viss grad liknar Thomas Hardy. Den nya
romanen är emellertid lättare i sin
uppläggning, kvickare men också ytligare och i alla
händelser väl så rolig att läsa.
Handlingen är minimal. Succéförfattaren
Al-roy Kear ämnar skriva en biografi över den
avlidne store diktaren Edward Driffield (han
som liknar Hardy). För detta ändamål
intervjuar Kear sin kollega William Ashenden, som
kände Driffield under en avlägsen dekisperiod
i dennes liv och även umgicks med honom då
hans genombrott var förestående. Detta ger
Ashenden anledning att något tänka över sitt
liv under de perioder det hade sammanhang
med Driffields och redovisa sina intryck av
den nu så berömde yrkesbrodern. Denna gång
har emellertid Maughams huvudavsikt knappast
varit att skildra ett stort konstnärsöde. Bokens
berättare bekänner sitt oförstående inför stora
delar av Driffields verk, och det tämligen
melodramatiska exempel på hans intuitiva
skildringskonst, som ges, bidrar knappast till att
belysa hans konstnärskap. Berättaren, som i
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0437.html
