Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av en specialitet, och även denna gång har han
med glans skilt sig från sin uppgift — det
erkännes beredvilligt också av den som inte
kan dela hans höga uppskattning av Lindorms
kåserier, där det beskäftiga och pretentiösa
snusförnuftet alltför ofta gjorde sig brett.
Däremot fördöljer Johansson inte Lindorms
svaghet för penningväldet; det var för övrigt en
punkt där den forne revolutionären skulle mötas
med den åldrande aristokraten Heidenstam.
Men kring sekelskiftet var den sistnämnde ännu
"Medborgarsångens" skald och därtill som
alltid de sköna damernas galante riddare •— nota
bene så länge inte den egna egoismen kom med
i spelet. Som sådan framstår han i de brev till
den sköna finländskan Mascha Hagelstam, ur
vilka den lärde Yrjö Hirn på lediga stunder
roat sig att plocka fram några godbitar. Några
lustiga skämtteckningar av diktarens band liva
upp framställningen, där det enda biografiska
sakförhållandet av vikt torde vara vittnesbördet
om Heidenstams dragning åt det makabra,
som, enligt vad Käte Bang meddelat, på
ålderdomen skulle stegras till det monomana. Men
det är till sist av skenbart obetydliga smådrag
sådana som de i dessa skrifter noterade som
diktarprofiler byggas upp, diktens älskare och
vänner till båtnad och upplysning. Ty det går
nu en gång inte att lägga vattentäta skott mellan
människan och diktaren, så som till och med
lärda och ack så spirituella litteraturprofessorer
synas inbilla sig. Holger Ahlenius
Framlidna — mer eller mindre
Carlo Brosten : Mördare med silkesstrumpor.
Bonniers 1946. 5: 75.
Franciska Vilhelmson: Löjtnant Jurgs sabel.
Bonniers 1946. 5:75.
Agatha Christie : Slutet blir döden.
Översättning av Britt-Marie Wennberg.
Bonniers 1946. 5: 75.
Carter Dickson: Hon dog som en dam.
Översättning av Sonja Bergvall.
Bonniers 1946. 5: 75.
Hilda Lawrence : Blod på snön. Översättning
av Ingrid Rääf. Norstedts
1946. 7:50.
Valentine Williams : Kurir till Neapel.
Översättning av Nils Jacobsson. Gebers
1946. 6:50.
Thorne Smith: Topper. Översättning av Stig
Facht. Bonniers 1946. 7: 50.
Svårigheten med att tala om för en
medmänniska om en detektivroman är bra eller inte är
den att man vanligen menar helt olika saker
med det omdömet. Den ene läsaren dröjer med
förtjusning vid långa ark av kvinnlig
pratsamhet och rolig miljöskildring, milt tolerant inför
det faktum att han upptäckte mördaren på s. 17.
Den andre ryser inför ett sådant regelbrott
och ger sig med hopbitna tänder i kast med
något gjutjärnsfast tidtabellsmysterium, där
människorna uteslutande existerar som
funktioner till Clapham Junction 5.46 och Brighton
11.24. De flesta läsare önskar sig väl något som
förenar bägge egenskaperna. Detektivromanen
är ju den mänskliga andens djärva försök att
omsätta korsordsgåtans sublima intellektualitet
i prosaromanens ohanterliga form. Dess
författare väntas skapa gestalter som är både
trovärdiga mänskliga varelser och strikt
regelbundna schackpjäser i spelet med motiv —
vapen — tillfälle. Inget påfallande lätt företag!
Man blir imponerad när man hör att icke desto
mindre tjugufem procent av den anglosachsiska
världens skönlitteratur varje år utgöres av
detektivromaner.
Statistiken för den övriga världen visar säkert
en helt annan siffra. Av hittills outredd
anledning är det nästan alltid amerikaner och
engelsmän som gör de läsvärda detektivromanerna.
En förklaring härtill lär vara att endast i
England — i de högre klasserna — hör det till
god ton att veta så litet om sina närmaste
vänners privatliv, att man knappast blir förvånad
när de avslöjar sig som älskare åt någon
ny-mördad hertiginna eller som idoga och
samvetsgranna sedelförfalskare. Man ser i varje
fall hur svårt det är att överflytta den
anglosachsiska formeln på våra svenska
förhållanden, när man läser Carlo Brostens "Mördare
med silkesstrumpor". Ingen tror på dessa
hederliga svenska pensionatsgäster, när svarta djup
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
