Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ur deras förflutna rullas upp. Det blir en tom
konstruktion, som aldrig griper läsaren.
Antagligen hämnar det sig att författaren gjort det för
lätt för sig genom att välja en så neutral
bakgrund som ett sommarpensionat. Människorna
har alldeles för många tillfälliga anledningar
både att komma dit och att springa omkring
i varandras rum. Det kan aldrig bli någon
ordentligt hårdknuten gåta.
En mycket riktigare instinkt har Franciska
Vilhelmson i "Löjtnant Jurgs sabel". Hon
har ägnat flit och omtanke åt miljön kring
mysteriet, och det gör i sin tur att brottet blir
påtagligare, människorna trovärdigare och det
hela angår läsaren mer. Regementet och dess
liv är beskrivet av en som känner det, och man
gläder sig särskilt åt de osökt naturliga
jakt-och ryttarscenerna. Det är en bok man trivs
med. Detta är nu för all del inte det högsta
beröm att ge en detektivroman, och även om
upplösningen är tillräckligt originell, så står
inte själva gåtlösandet och deduktionen på
någon svindlande nivå i boken. Men om en
detektivroman kan vara bra, även utan en
detektiv som är en övermänsklig tankemaskin,
så är det inget tvivel om att "Löjtnant Jurgs
sabel" får kallas så.
Det är för resten egendomligt hur svårt
kvinnliga detektivförfattare, även i stjärnklass,
har det med de där övermänskliga
tankemaskinerna. Ingen vill påstå att det är något fel på
lörd Peter Wimsey i det avseendet, men ändå
är inte Dorothy Sayers nöjd förrän hon har
honom som ett upprivet nervvrak vid hans siste
mördares exekution och har gjort hans och
hans hustrus förhållande bra mycket viktigare
än aldrig så listiga alibin och vapen. Och
Agatha Christie nöjer sig inte med sin lille
finurlige och världsberömde Poirot, utan gör
sina detektivromaner mer och mer till
psyko-logiskt-moraliska sjukjournaler. I sin senast
översatta (för övrigt ovanligt trevligt
översatta) "Slutet blir döden" har hon markerat
sitt förakt för detektivhistoriens hävdvunna
formel genom att lägga handlingen till det forna
Egypten. Detta betyder nu inte, som man skulle
kunna tro, att hon har blandat in romantiska och
exotiska element i sin berättelse till nackdel
för det rena psykologiserandet. Den egyptiska
romantiken inskränker sig till några onödigt
-svåruttalbara namn men märks annars så litet
att man snarast misstänker Agatha Christie för
att ha flyttat dit i avsikt att slippa
miljöskildring så mycket som möjligt. Det hon beskriver
är en familjs liv, och det är en djup kvinnlig
instinkt som säger att en familjs liv i praktiken
rör sig med konstanter, årtusendena igenom.
(En annan sak är att författarinnan är gift med
en arkeolog, själv sett utgrävningar i Egypten
och antagligen är korrekt i varje sakuppgift;
men det vetandet blir aldrig självändamål.)
Det hon vidare beskriver är hur människors
moraliska halt avslöjas under trycket av en
oförutsedd situation. Det görs mycket stillsamt
och vardagligt, utan några som helst av de ord
psykologin uppfann sedan den blev vetenskap.
Man kan inte säga att boken är
tillfredsställande som detektivroman’, det är för många
mord i den och den bryter mot reglerna på
flera andra sätt, men tar man den för dess
förtjänster, så är den visst inte en av hennes
sämsta. — Man undrar bara vad för slags
roman nästa skall bli, om Agatha Christie
fortsätter på samma väg.
Redbart och tillfredsställande hantverk är
däremot just det betyg man kan ge Carter
Dicksons "Hon dog som en dam", en annan
av de av vårens detektivromaner som har ett
verkligt gott namn bakom sig. Det är en bok
där hela receptet finns med — mordgåtan som
läsaren har chansen att lösa själv, den
sedvanliga serien halvmisstänkta, den absolut
omisstänkte mördaren och den excentriske detektiven.
Den boken behöver ingen av genrens älskare
bli besviken på. Den engelska lantbyn, så
fredlig och skvallersam, där passionerna glöder
i uthusen och så småningom pyr sig fram till
en katastrof — det är den musik vi älskar till
teet och brasan en mörk kväll, och här Kar vi
den. Den originelle detektiven är alldeles
ofantligt originell, och det finns många små trevliga
nyheter både i sättet att dölja mordet och
i sättet att berätta hur det avslöjas.
Den fredliga engelska byn är en så idealisk
bakgrund för mord just för att den är så
välkänd och alldaglig (eller åtminstone har blivit
det även för oss hyperboréer efter ett lämpligt
antal detektivromaner). Amerikaner, som
tydligen lever i ett brokigare samhälle, vill ofta ha
en bisarr och egendomlig miljö i stället, vilket
inte är så lyckat för europeiska läsare. Vi tycker
nästan att mordet blir det banalaste i helia
historien. Hilda Lawrence faller litet för den
frestelsen i "Blod på snön" med dess mystiska
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
