Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Gustaf Rune Eriks: Kom till mig, om du vill! Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOM TILL MIG, OM DU VILL!
från kontoret två timmar tidigare den dagen.
Vilma hade varit hembiträde hos dem i drygt
tre år nu. Hon var ungefär trettiofem, med
blekt ansikte oeh lite skygg blick, fåordig och
strängt religiös.
•— Jag kände just på mig att herrn skulle
komma, sade hon och log tvunget mot honom.
Han mumlade någonting utan ord och
fortsatte genom serveringsrummet ut i hallen. Berit
kom springande innan han hunnit hänga av sig
ytterkläderna.
-—- Papp-pa, papp-pa, sade hon och nickade.
Hennes mörkblå ögon uttryckte samtidigt
förvåning och mild förväntan. Men då han
gjorde en grimas åt henne skrattade hon och
var bara ljus glädje. Hon skrattade ofta och
småpratade med ett minimalt förråd av
enstaka stavelser och förenklade eller förvrängda
ord. Hon var ett år och sju månader. Hennes
mycket vitblonda hår var klippt på ett sätt som
kom honom att tänka på Erik XIV.
— Gunnar!
Han stod och kammade sig framför den stora
hallspegeln med dess utsirade, förgyllda ram.
Han kände sig nervös och fick en impuls att
inte svara. Men så sade han i alla fall med ett
irriterat tonfall:
—- Jaa, vad är det?
— Köpte du tidningen?
— Vilken tidning? frågade han i lika
irriterad ton, fast han mycket väl visste vad han
glömt.
— Röster i Radio. Jag bad dig om det
i morse.
— Äppa, sade Berit och drog i hans ena
byxben,. Åppa!
Han lyfte upp flickan och gick in i
vardagsrummet.
— Det glömde jag, sade han. Den kan Vilma
köpa sen.
Sanghild satt hopkrupen i en fåtölj med en
bok i knät. På rökbordet bredvid henne stod
en tom konfektask.
— Du glömmer allting, sade hon och såg
upp mot honom.
Hennes ansikte var stelt, det hade ett uttryck
av aktiv likgiltighet.
— Jaha, sade han och satte sig i den andra
fåtöljen.
Berit drog i hans slips och jollrade lågmält.
Vilma kom in med brickan och serverade teet
på rökbordet. Det blir alltid likadant, tänkte
han. Allting drunknar i ingenting, det är bättre
att tiga. Man är tyst bara för att slippa
upprepa sig-
— Mamma, sade Berit. Nanna!
Hon hasade sig ner på golvet och kröp sen
upp i moderns knä.
— Nanna! sade hon uppfordrande och fick
en smörgås.
De drack te under tystnad. Det började
skymma. Han lät blicken vandra över rummet:
den öppna spisen som aldrig var tänd,
soff-gruppen, den stora gammalmodiga bokhyllan
med glasdörrarna, de tunga mörka gardinerna,
radiogrammofonen, tavlornas i längden
tröttande landskap. Genom den halvöppna
skjutdörren till matsalen skymtade han pianots
vitglänsande tangentrad.
Han såg på hustrun. Hon satt tillbakalutad
och stirrade upp i taket. Berit lekte med några
byggklossar på golvet. Han tänkte på att
Sanghild var vacker: hennes slanka gestalt, det
väl-formade ansiktet, munnens och näsans rena
linjer, de mörka ögonen, det nötbruna håret...
Ja, hon var onekligen vacker, men han kunde
inte längre uppskatta det. Hennes behärskade
kyla och demonstrativa ointresse för vad som
ständigt sysselsatte hans tankar kunde göra
honom vanmäktigt rasande. Alla väsentliga ord,
alla väsentliga tankar miste liksom sin betydelse
i förhållande till henne, tyckte han, de nådde
inte hennes medvetande: hon vek undan.
Han vände bort blicken och såg ut genom
fönstret. Skymningen tätnade hastigt. Han hörde
skratt och gälla röster från några pojkar, som
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
