Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Gustaf Rune Eriks: Kom till mig, om du vill! Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF RUNE ERIKS
gick förbi på vägen, och sen ljudet av en
spårvagn.
Han mindes deras giftermål: Sanghilds stilla
gråt, den buttert saklige svärfaderns naiva tal,
den lätt alkoholpåverkade prästen, gästernas
prat, foto graf er ingen, kvällens fortsatta
festlighet, och slutligen bröllopsnatten då de kom
upp på rummet och Sanghild nästan svimmade
av trötthet innan hon fått kläderna av sig, hur
han fick bära henne sovande till sängen och sen
ligga ensam vaken och lyssna till regnet mot
fönsterrutorna. Han kom ihåg all beskäftighet
kring dem den första tiden: svärmodern, denna
ensidigt kraxande häxa med sina nyfiket snåla
ögon och brutalt materialistiska värderingar!
Han mindes det ekonomiska trasslet då de
bodde i småstaden, och sen faderns död som
i stort sett löste de rent yttre problemen.
Därefter: varje dag nästan lika, utom somrarna.
Berit förändrade en del: då var Sanghild lite
annorlunda en tid, mildare, mjukare. Men snart
var hon åter innesluten i ett hårt skal,
oåtkomlig, ogripbar, fastmurad i det vanliga. Hennes
tystnad, blicken och huset dött omkring dem!
Berit kröp upp i hans knä. Rummets djupa
skymning gled över i mörker. Sanghilds ansikte
var ljust mot fåtöljens tunga läder. Hon satt
i samma ställning som förut, tillbakalutad med
underarmarna och händerna graciöst vilande
på de läderklädda karmarna. Hennes ögon
glänste kyligt — en statisk blick, utan längtan.
En fabriksvissla skar svagt genom tystnaden.
Han kände sig stel.
— Ampa, sade Berit och pekade mot
golvlampans stora skärm.
Han strök henne sakta över håret och tände
sen lampan. Den kastade ett milt ljus över
rummet, den mjuka mattan blev varmt röd.
Han reste sig med Berit i famnen.
— Jag lägger mig tidigt i kväll, sade han.
Jag är trött.
— I kväll skulle Anders och Vera komma -—
har du glömt det?
Han satte ner flickan på golvet.
— Var det i kväll?
Hon nickade tyst.
—- Nåj a, det behöver j u inte bli så sent, sade
han.
— Det vet du att diet brukar bli, påminde
hon honom.
Han lade märke till att det inte fanns någon
som helst skadeglädje i hennes röst. När han
gick förbi henne grep hon hans arm.
— Du får inte vara elak mot mig, sade hon
lågt.
Hennes ansikte var vekt i lampljuset och
blicken klar och öppen. Hans ömhet och behov
av ömhet vällde fram, han böjde sig över henne
och kysste hennes smala, fasta läppar.
Då han gick ut i hallen, var han förargad på
sig själv. Han nappade efter varje liten krok
hon räckte honom! Hon var medveten om sitt
vapen och använde det när hon fick lust, när
hon kände att hon behövde använda det. Alltid
sådana här försoningsscener i stället för att
försöka reda ut tankar och känslor! Ingenting var
fullgånget, klart utsagt — bara antytt, osäkert,
ohållbart...
—- Papp-pa, papp-pa!
Berit kom springande efter honom.
— Hon vill följa med dig upp, förstår du
väl, sade Sanghild. Låt henne göra det.
— Det blir väl enklast för dig, sade han.
Han tog flickan i famnen och gick upp till
övre hallen. Trappan knarrade under hans steg.
2
De satt kring det stora matsalsbordet.
Kristallkronans ljus reflekterades skarpt mot den vita
bordduken och svagare mot väggarnas beiga
tapeter, suddigt speglade det sig i pianots och
den svarta byfféns blänkande ytor. Hörnpalmen
bugade sig med stela, mörkgröna blad inåt
rummet och kastade fina skuggstreck över en
tavla vid fönstret mot skogen. Skjutdörren till
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
