Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lyrisk modernism. Uttalanden av Erik Lindegren, Karl Vennberg, Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Gösta Oswald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK MODERNISM
hånfullt vår tids mene tekel på framtidens
svartsjuka klippa. Föx de flesta av vår tids
politiska system är trons fasta klippa identisk med
framtiden; det är i dess heliga namn som alla
offer ska göras, men denna framtid är svartsjuk
på oss, dess förflutna; den kommer bara att
älska sig själv och möjligen drömma om sin
egen framtid; den kommer att häpet se ner på
vår tid och fråga sig hur den kunde leva ett
sådant eländigt liv och göra sådana
meningslösa offer. Vi får alltså det grymma och hånfulla
rådet att redan nu bygga ett museum och där
balsamera och placera vår tids mest utmärkande
storslagenheter: först och främst galärslavens
utslitna åror (i värnpliktens, det totala krigets,
den feltolkade kollektivismens och
tidsstudiernas förlovade tid är vi alla galärslavar;
pluralformen åror antyder att vår tids galärslavar har
det mångdubbelt värre än de gamla
krigsskepps-roddarna, som dock i bästa fall var flera om en
åra), för det andra sublimeringen (här ironiskt
fattad som vår livsfienitliga idealism, vår fega
underkastelse under vissa idéers tyranni etc.),
samt för det tredje tragöden i ultrarapid (det
bästa i oss, det långsamt men säkert
besegrade, 1940 års Frankrike, vår smärtsamma men
tyvärr inte riktigt övertygande, stundom
själv-njutande tragiska livskänsla).
Så långt denna persons försök till omständlig
men ändå förkortad innehållsanalys. Han ber
också få påpeka, att dikten bör läsas i sitt
tematiska sammanhang, och att hans analys är ett
förstklassigt exempel på hur lätt det är att med
intellektets hjälp plundra en dikt på allt det
även för honom väsentliga. Han skulle heller
iinte ha gj ort det om han inte hade blivit
barnsligt irriterad av allt talet om tungomålstalen,
bluff och kejsarens nya kläder. Och nu vill han
i all korthet antyda hur det kan komma sig att
dikten fått denna "något excentriska" form.
Först och främst vill han framhålla att denna
dikt inte behöver "begripas" på det sätt som
han själv begriper den; den lämnar i stället
medvetet en viss associationsfrihet åt läsaren.
Huvudsaken är att läsaren "fattar" känslan,
därmed har han också fattat dess tankar.
Ingenting åldras ju så fort som en dikts "tankar",
och om denne man ska vara fullt uppriktig
ger honom t. ex. Viktor Rydbergs historiskt
sett storslagna grubbeldikter inte så sällan ett
intryck av monstruös poetisk banalitet. Han
kan heller aldrig glömma den stund, när han
som sextonåring bevittnade en sånglärares
skräckinjagande dramatiska och grundfalska
deklamation av "Dexippos". Hans kanske
halvmedvetna reaktion var att en dikt som kunde
missbrukas på detta sätt måste lida av ett
allvarligt fel. Han anser det heller inte uteslutet att em
av de många bidragande orsakerna till den här
analyserade diktens form är denna upplevelse.
Hur som helst kom han så småningom fram
till ungefär följande resonemang, som givetvis
kunde omskrivas i mera objektivt och storslaget
klingande termer, men som han för en gångs
skull föredrar att åter ge i dess enklaste foTm: Vad
det framför allt gäller att förmedla är den nästan
alltid komplicerade känslan — är detta
romantik kan det likaväl kallas känslorealism. Det är
känslan som bör laddas upp med tankar och inte
tvärtom. Den ideologiska överbyggnaden bör
slopas och gå under jorden, först i detta läge
har den tillfälle att göra sig gällande i hela sin
kraft. Den poetiska "bilden" bör befrias från sin
underordnade, "utsmyckande" ställning och bli
diktens huvudelement. Tanken bör tänka i bilder,
och känslans (eller det undermedvetnas) bilder
bör uppta tanken, det rör sig hela tiden om en
växelverkan. När tanke och känsla (och
sinnesintryck) på detta sätt har mötts i bilden och
fullständigt impregnerat varandra bör det i bästa
fall uppstå en dikt som bär prägeln av vision.
Varför hans mål just var detta tvivlar jag på
att han riktigt vet, i varje fall förbjuder
utrymmet etc. Men som han säger på sitt trots allt
stundom dunkla sätt: Huvudsaken är att
uttryckstvånget är starkare än meddelelsebehovet.
3 BLM 1946 vi
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
