Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K.-G. VALL
"MANNEN UTAN VÄG"
Kommentarer av en oinvigd
I
De nya poeterna har inte i onödan besvärat
oss med manifest och program utan i stället
med flit ägnat sig åt att göra poesi. Däri
avviker de från flertalet revolutionära
föregångare, och därför är det inte så lätt att
komma underfund med hur de uppfattar
diktens mål och medel. Tydligt är dock att man
starkt närmat sig surrealismens upplösning av
själva poesibegreppet. För en surrealist av
strängaste observansen räcker det ju med det
undermedvetnas okontrollerade diktamen^ och
hans poesi blir därför som en serie själsliga
uppstötningar, nödtorftigt artikulerade i
språkets dräkt. Allt kan och bör jämföras med allt,
och därför upphöjes slumpen, de tillfälliga
associationerna, sinnenas förvirring till högsta
estetiska princip. Allt som tvångslöst strömmar
genom medvetandet kan då göra anspråk på
att tillhöra den konstnärliga verksamheten, men
därigenom utplånas givetvis gränsen mellan
estetiskt och utomestetiskt, d. v. s.
poesi-begreppet upplöses. Som alla frihetsläror har
dessa teorier haft en förförisk verkan, och på
sistone tycks den av Ekelöf introducerade
Rimbaudparollen att man ska göra sig till siare
ha lockat även gymnasistpoeterna att försöka
tala med orfisk tunga. Men därmed är blott en
tendens i det unglitterära livet angiven. Även
den gamla uppfattningen att dikten ska vara
gestaltning lever kvaT, och vid sidan av surrealis-
mens formupplösning göi sig den eliotska
klassicismens krav på omsorgsfull genomarbetning
och komplicerad poetisk teknik starkt gällande.
Poesin ska ha en för fantasi och känsla gripbar
gestaltning, ty ett tillstånd av allmän förvirring
är oförenligt med den konstnärliga upplevelsen.
I princip torde väl detta erkännas av flertalet,
och de surrealistiska teorierna får därför
tjänstgöra som kryckor åt de ännu ofärdiga. De bästa
av våra moderna lyriker behöver dem knappast
längre för att rättfärdiga sina poetiska resultat,
och detta kan i huvudsak tillämpas också på
Erik Lindegrens omstridda diktsamling
"mannen utan väg". Den kom ut 1942 i begränsad
upplaga på eget förlag och uppmärksammades
knappast utanför poeternas egen krets. Bland
de yngsta av dem blev den genast erkänd och
bildade skola, men av andra tycks den tyvärr
fortfarande betraktas som en sekteristisk
angelägenhet, vilken blott de invigda har anledning
att ta befattning med. Detta är dock mycket
orättvist. När man första gången läser
diktsamlingen, tycker man kanske, att det är som om
en mardröm av flimrande bilder droge genom
medvetandet, som om man utsattes för ett
själsligt tortyrförsök. Men revolutionerande poesi
har ju nästan alltid utövat chockverkan, och
det vore överilat att låta det första intrycket
bli utslagsgivande. Om man utan förutfattade
meningar och med nerverna i ordning bemödar
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
