Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K.-G. WALL
sig ojn att förstå vad man läser, ska man snart
finna, att Lindegrens diktsamling i sin
myllrande rikedom varken saknar mening eller
sammanhang.
Den inledningsvis påtalade förtegenheten om
egna diktarproblem delar Lindegren i stort sett
med övriga modernister. I hans
litteraturkritiska artiklar kan man nog hitta antydningar,
men det är svårt att av dessa dra mera
bestämda slutsatser. Jag vill dock anföra ett par
ganska belysande uttalanden. De gjordes så
sent som detta år men torde avspegla en
slitning mellan surrealistisk formupplösning och
klassicerande formdisciplin, som behärskade
Lindegren redan när diktsamlingen skrevs. Det
första citatet är hämtat från 40-tal n: r 2, 1946.
Och med vilken stillsam rörelse återfinner man
inte den gamla anklagelsen om den moderna
litteraturens estetiserande formalism. Som om inte just vår
tids litteratur har skärpt kravet på den önskade
harmonin mellan form och innehåll, bland annat i den
meningen att man har kommit till insikt om att ett
disharmoniskt innehåll också fordrar en
disharmonisk form.
Det andra står i Bonniers Nyheter n:r 2,
1946 och handlar om Lindegrens egen
diktsamling.
Formellt kan man kanske spåra influenser från
surrealistisk bildkonst och från modern klassicerande
musik. Formen — söndersprängd sonett — vill ge
något av spänningen mellan rationellt och irrationellt
i den moderna naturvetenskapliga världsbilden,
bildspråket, som inte väjer för det groteska, vill hela
tiden understryka det brutala överraskningsmomentet
i verkligheten. Författarens strävan har kort sagt
varit att ge det smärtsamma och patetiska, det ovissa
och komplicerade en objektiv och saklig form.
Det första uttalandet säger, att ett
disharmoniskt innehåll fordrar en disharmonisk form,
och däri kan man spåra det från modern
estetik, t. ex. Croce, välkända kravet, att innehåll
och form ska vara identiska. För den moderna
poesins vidkommande måste emellertid ett så-
dant krav tendera till ren formupplösning. Den
enda giltiga verklighetsuppfattningen måste
enligt modernisterna bygga på en upplevelse
av kaos, och en dikt som från
innehållssynpunkt sett är en dikt om kaos måste ju då från
formell synpunkt sett bli en kaotisk dikt. Men
kaotisk poesi är naturligtvis poesi i upplösning.
Hur problemet innehåll—form än ska lösas är
det ju diktens ofrånkomliga paradox, att den
som konstverk måste vara gestaltad, formad,
hel, även när den till ämne har det brustna och
kaotiska. I det andra uttalandet bibehålles inte
heller identitetskravet. Tvärtom markeras en
viss distans, som ger rum åt diktarens
formvilja, ty det nyktra och sakliga, som hör till
diktens formgivning, är ju även som
psykologisk realitet något annat än det smärtsamma
och patetiska, som dikten ska avspegla. Med
ovanstående har jag endast velat antyda en
motsättning, i vilken den klassicerande
tendensen till sist avgår med segern. Att iaktta
denna motsättning på det teoretiska planet har
sitt intresse framför allt därför att den går igen
i Lindegrens poesi, och jag ska nu med några
stilistiska påpekanden försöka åskådliggöra,
hur även där den eliotska linjen fått en
avgörande betydelse.
Lindegren apostroferar i den näst sista dikten
kaos som sitt glödande hem. Han vill enligt
sina egna ord i Bonniers Nyheter, att dikterna
ska återspegla tidens yttre och inre virrvarr,
och det är i första hand bilder och symboler
som förmedlar intrycket därav. Detta bildspråk
bygger genomgående på kontrastverkningar,
ofta avsiktligt chockerande. Det krasst
vardagliga blandas med det mytiskt storslagna, "ett
munspel tolkar ragnarök i aska och
drömmar — om kärlekens flammor som får helvetet
att slockna". Lindegren säger sig ha tagit
intryck av surrealistisk bildkonst, och detta
förhållande är också ganska uppenbart. Hans
öknar är inte några naturalistiska öknar utan
påminner mera om Salvador Dalis och hans
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
