Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - K.-G. Wall: ”Mannen utan väg”. Kommentarer av en oinvigd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANNEN UTAN VÄG"
efterföljares landskap med onaturligt
fosforescerande ljus och "horisonters medfödda
blindhet". Även staffaget har i stor utsträckning
samma proveniens. Ögat på sin sockel finns
i ett "poème visible" av Max Ernst, och när
Lindegren säger, att "fulländningen stansas i
plåt och bäres som fånge i standardbröstet" är
man inte långt borta från Georg Grosz’ bild av
ingenjör Heartfield, som har en maskin på den
plats, där hjärtat skulle sitta. Det surrealistiska
måleriets döda kulissvärld saknar emellertid
rörelsemomentet, och sannolikt har Lindegren
därför också utnyttjat den surrealistiska
filmen ("en hand rinner ut och vet ej vart den
hör — tills den sakta krymper ihop inför allas
blickar"). Beroendet av bildkonsten innebär
nog en viss frestelse att ge bilden egenvärde
och låta den lösgöra sig ur sammanhanget. För
att bildens chockverkan ska kunna återge vad
Lindegren kallar det brutala
överraskningsmomentet i verkligheten, bör den ju ingå i ett
sammanhang, som kan identifieras såsom
verkligt eller såsom symbol för verkligheten. Det
är tveksamt om författaren alltid velat eller
kunnat bemästra detta. Den lindegrenska
fantasins djungel är väl heller inte opåverkad av den
rent surrealistiska poesin, och därigenom
uppstår andra svårigheter för läsaren. Inför vissa
bildsviter måste man fråga sig, om man inte
har att göra med en rent subjektiv magi, som
är oåtkomlig för andra än författaren själv,
"skuggornas törstande dvärgar — som ristar
i sitt läderkött för att ge skelettet luft"
appellerar till inbillningen med något av samma kraft
som en scen ur Dantes "Inferno", men när
samma dvärgar "överlämnar skeendet åt
bristningsgränsens valsar", är det svårt att
överhuvudtaget få någon bestämd föreställning.
I varje fall torde det vara klart, att Lindegren
stundom av romantisk ambition drivits att
pressa diktens uttrycksmöjligheter till det
omöjliga, och någon gång tycker man sig vara i
farligt grannskap av det beryktade dadaistiska
dissektionsbordet, där symaskinen och
paraplyet hade ett oväntat möte. Men för enstaka
missgrepp får man inte glömma det positiva
i denna bildskapande förmåga. Det nya och
originella i detta slag av modernistisk stil
består ju bl. a. däri, att den på ett minimum
av utrymme lyckats sammanföra ett maximum
av fantasistoff. Hos de mindre poeterna urartar
väl detta lätt till något slags oordnad
Kunst-undWunderkammer med sällsamheter från alla
världens hörn och alla själens skrymslen, men
för Lindegrens del måste man säga, att han
i stort sett lyckats bringa reda i den myllrande
rikedomen och inordna även sina svårare
fantasiutsvävningar i ett meningsfullt
sammanhang.
Dikterna i "mannen utan väg" består av
fjorton versrader undantagslöst sammanförda
i sju orimmade tvåradiga strofer. Lindegren
kallar detta fasta men böjliga formschema
"söndersprängd sonett", vilket förefaller något
vilseledande. Söndersprängd skulle
sonettformen ha varit, om kvadernarierna brutits av på
mitten och terzinernas rim hoppat in i
skarvarna eller dylikt. Nu är den i själva verket
omgestaltad till en helt ny versform, som ger
större variationsmöjligheter än den styva
renässansdräkten. Med beteckningen söndersprängd
har Lindegren velat antyda, att hans dikt har
den formens disharmoni, som han enligt
uttalandet i 40-tal ansåg oundgänglig för modern
poesi, men i själva verket är det bildspråkets
hämningsfrihet, som representerar det
disharmoniska. Bilderna divergerar ofta med en
häftighet, som kan kallas explosionsartad. Detta
ger dikterna ett dramatiskt liv, som kan sägas
avspegla vår tids katastrofer, men motsatserna
har dock samma gravitationscentrum, och vi
ska se, att formen binder med mycket starka
band. Det är här den klassicerande tendensen
tydligast kommer fram. Undersöker man saken
närmare ska man finna, att ett flertal dikter
från första ordet till det sista består av en enda
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
