Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Alfred Kazin: Brev från New York
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN NEW YORK
lyckta dörrar", Sartres konversationsstycke från
helvetet, skall uppföras på Broadway. Ett av
Amerikas bästa litterära magasin, Partisan
Review, har just ägnat ett helt nummer åt den
nya franska litteraturen, och detta kommer utan
tvivel att förstärka det modeinflytande som
existentialismen utövar bland vår
avantgardeintelligentia. Här föreligger ett intressant
exempel på ömsesidigt litterärt utbyte. Fransmännen
har i åtskilliga år beundrat den moderna,
hårdkokta amerikanska romanen, ibland efter
hemliga bedömningsgrunder, som vi inte alltid
förstått. Ju mer hårdkokt en roman har varit, dess
mer har de för övrigt beundrat den, och t. o. m.
en person med så utsökt och nogräknad smak
som André Gide har tillskrivit en mycket
obetydlig men brutal författare vid namn Dashiell
Hammett "sista ordet i fråga om skändligheter,
skräck och cynism". Fransmännen har
uppenbart behövt viriliteten i amerikansk prosa och
har dessutom, vilket är viktigare, i den
egenartade andliga ensamhet, som utgör
grundtemat för författare som Hemingway, Faulkner
och Steinbeck, funnit ett stöd för sin egen
uppfattning av människan i dag. De har i den
moderna amerikanska litteraturen uppskattat
hänsynslösheten, den våldsamma moraliska
individualismen, den absoluta bristen på respekt
för moraliska auktoriteter och kryddan av rå
sinnlighet — atmosfären i vår fruktansvärda
hetta och vår fuktiga kyla, den häftiga rytmen
i folkvandringarna, språket, nöjeslivet och
kärleken i Amerika.
Nå, nu har fransmännen alltså satt
ideologiska stöttor under denna förtvivlan. Vi
fångade en stämning åt dem, och de har
om-bildat den till ett system. Existentialism är
flugan för dagen bland de grupper av amerikanska
intellektuella, vilkas längtan efter Europa
livnär sig på deras missnöje med Amerika.
Existentialismen är inte identisk med den gamla
tyska Existenz’en, och trots alla försök att
dra en linje av filosofiskt sammanhang mellan
Kierkegaard, de tyska fenomenologerna och den
nya franska riktningen är det uppenbart att
existentialismen, i Frankrike och i Amerika,
inte är någon filosofi, utan en förbittrad, fri
undersökning och en färgläggning med
fantasins hjälp av det läge, vari vi befinner oss i dag.
Det typiska målet för den existentialistiska
tankevärlden är att konfrontera individen med
hans egen fullständiga ensamhet i universum,
att lösgöra honom från alla yttre band och
illusioner. Det typiska kännetecknet för dagens
litteratur — i Amerika som i Frankrike, i
England som i Tyskland under naziregimens sista
år — är dess strävan att konfrontera individen
med den ödslighet, som i dag utmärker hans
liv och hela vår värld. Jag beundrar
existentialismens strävan efter realiteter, dess
uppriktighet, dess kärva kraft, men i alla diskussioner
i ämnet här och i Frankrike efterlyser man
en smula politiskt allmänförnuft eller t. o. m.
humor. Ty existentialismen är inte endast en
uppsättning idéer, som kan omsättas i
litteratur, den är en återspegling av den konkreta
politiska och sociala pessimism, som följt efter
kriget, av hungern, det politiska dödläget och
återupplivandet av den gamla
stormaktsdiplomatins värsta synder. Existentialismen har
ingen verklig inre betydelse i Amerika, inte
ens bland de intellektuella, men deras intresse
för rörelsen återspeglar arten av den samtida
hopplösheten. Den kan komma att växa abnormt
snabbt i Amerika, ty ingenstans i världen tror
jag de intellektuella står så långt från
huvuddelen av folket eller befinner sig så fjärran från
landets administrativa och styrande centra.
Den amerikanska litteraturen erbjuder för
tillfället inte någon särskilt ljus bild. Under
kriget antog många av oss att det rörde sig om
en nödvändig tystnadsperiod — alltför många
av de bättre unga författarna gjorde krigstjänst,
och för andra föll det sig lättare att tiga än att
ansluta sig till den nationalistiska propaganda,
som tycktes så nödvändig i "idéernas krig".
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
