Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Nathaniel Hawthorne: The House of the
Seven Gables. A romance. 1851. (Sv. övers.
"Huset med de sju gaflarne", 1874.)
Vid de tillfällen då den tillbakadragne och
föga meddelsamme Nathaniel Hawthorne lade
fram någonting som liknade åsikter om
estetiska ting så deklarerade han sin beundran
för den frodiga verklighetsskildringen, för en
konst som gick mera i realismens stil än i
romantikens eller klassicismens, mera i
Bonde-Brueghels stil än i Thorvaldsens. Den av hans
egna böcker, i vilken han ansåg sig ha kommit
detta ideal närmast, och i vilken han menade
sig bäst ha lyckats med det som han ibland
fann vara svårt, nämligen att ge levande och
påtaglig verklighet åt de övervärldsliga makter
och det övervärldsliga kraftspel, kring vilka
hans intresse alltid först och främst samlade
sig, är "The House of the Seven Gables". Det var
den han själv hade mest smak för och var mest
stolt över. Det är också den som har blivit mest
läst och mest älskad av den engelskspråkiga
världen, och den turistström, som årligen drages
till Hawthornes födelsestad, Salem i
Massachusetts, har till sitt huvudsakliga ärende att titta
på det oregelbundet byggda gamla hus, vilket
utpekas såsom förebilden till "huset med de
sju gavlarna".
"The House of the Seven Gables" är
emellertid inte någon genomförd realistisk roman,
något som Nathaniel Hawthorne angav då han
kallade den "Romance" och inte "Novel". Den
kunde ha blivit det, om författaren hade skrivit
den så som han skrev sina dagböcker, d. v. s.
som en journal över serier av yttre intryck,
uppfattade av hans ytterligt sensibla sinnen,
registrerade av hans klara och böjliga
ädel-engelska, och avnjutna med ett
läckergoms-lynne, som skulle ha gränsat till det lastbara,
om det inte oftast hade varit fråga om så enkelt
oskyldiga ting som ett tisteldun svävande i solig
luft, doften av torvrök en höstmorgon eller
ljudet av gräshoppornas rörelser i en hög torra
löv. I så fall skulle "The House of the Seven
Gables" ha varit Amerikas första realistiska
roman. Som den nu föreligger kan den närmast
betraktas såsom resultatet av ett samarbete
mellan sensualisten-realisten Hawthorne, den
litet tysk-romantiske romantikern Hawthorne
och den hårde puritanske moralist, som bar
samma namn och levde innanför samma skinn.
Det är sensualisten och realisten, som har
återskapat den småstadsmiljö i vilken han själv
tillbragte största delen av sin barndom och
ungdom, och som har gjort det gamla förfallna
patricierhuset med de sju gavelspetsarna till
ett slags pauvres honteux-idyll av damm,
spindlar och möss, men också av blommor, kolibris,
utsökt kinesiskt porslin och lika utsökt men
slitet och nött duktyg och silver. För att nu inte
tala om gammal brokad och färska
penningbekymmer. Men bakom samtidens och
vardagens stillastående och instängda
småstads-Salem har romantikern Hawthorne låtit ett annat
Salem växa fram, häxprocessernas grymma
Salem, och bakom det gamla husets murar har
han låtit en kör av minnen sjunga om den
förbannelse, som följer familjen Pyncheon, och
som generation efter generation dömer dess
medlemmar till släktfej d, vanheder, olycka,
samvetskval och en kuslig död. Och ovanför och
under både det realistiska och det romantiska
Salem öppnar puritanen och moralisten
Hawthorne en utsikt till trakter, som på teologiskt
fackspråk kallas himmel och helvete, men som
på andra discipliners fackspråk kunna få andra,
mindre nötta men inte så fruktansvärda och så
sanna namn. Nathaniel Hawthorne dissekerar
här, liksom i alla sina böcker, det problem, som
för honom var det dominerande, det ondas
problem. Det är synden och syndens väsen som
han är på spår efter och som han liksom sina
gamla puritanska förfäder förföljer. Men där
dessa förföljde synden såsom med järn och
satte kniven till allt vad deras hårda sinnen och
skarpa ögon sade dem vara synd, så förföljer
.5 BLM 1946 vi
497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
