Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Poseidon. Ur en roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POSEIDON
— men inte heller de orden hade någon annan
uppgift än att forma rädslan till ljud, till läten.
Omoi ego ...
Han hörde inte när surrningarna och
plug-garna lossnade framme i fören, men när
stockarna med ens började gunga lösa under
honom visste han att allt, hela ödet, skulle
hända i nästa ögonblick. Jag är i goda, i snälla,
i underbara makters händer, rabblade hans
tunga när flotten vreds i vinden och stagen
slaknade och masten och seglet dråsade ner
snett framåt. Vin- och vattenkrusen i matkistan
som lossnat krasade, och just då välte flotten,
stockarna som ännu hölls ihop av
aktersurr-ningarna blev som en fingerspretande hand och
reste sig på kant, han hoppade ur sittbåset när
dien gick runt.
Han fick munnen full av sältan, han fnös,
hostade, trampade vatten; nästa ögonblick slog
en ny sjö över honom. Då han kom upp fick
han ett hårt slag i högra skuldran — nu
sjunker jag — det var styråran, han fick tag på
den. Han kände att han flöt på korkbältet. Han
hasade det längre upp under armarna och fick
armbågarna över årån. Den vippade till för
nästa sjö, när han lyftes, men med ett ryck av
vänster hand makade han sig inåt mitten på
årån så att den, vägde jämnt; han klämde fast
sig på den. Inget ben gick, benen är hela,
tänkte han. Det gjorde ont. Det blev väl en liten
skråma, tänkte han. Han kunde uppfatta flotten
en bit längre bort, och bredvid såg han en lös
stockända. Efter nästa våg var han närmare,
de gungade över en vågkam samtidigt, han
släppte årån och höll sig i bjälken. Han kunde
krypa högre upp på den och låg bekvämare.
Omoi ego ...
Upp och ner, upp och ner, monotont,
monotont. Han fattade att han var mycket trött.
Ögonen sved av saltvattnet, det gjorde ont
i axeln och knät, vattnet var kallare än nyss.
Upp och ner, upp och ner. En våg slog över
honom, han höll på att glida av stocken, men
han var plötsligt alldeles vaken, slängde sig
framåt och hängde åter på den. Han fick upp
spännet till bältet kring livrocken, blev kvitt
kläderna. Han fick läderbältet kring stocken
och midjan, det räckte, han fick in pinnen på
spännet i remmens yttersta hål.
Omoi ego ...
Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem!
Rabblet fick en mening, orden blev näring för
viljan. Jag är i goda händer, tänkte han utan
mening, jag vill hem, tänkte han och gav sin
vilja att äta och dricka. Han slöt ögonen
och gungade upp—ner, upp—ner, sjöarna lyfte
honom, stänket, vågtoppens yrande vatten slog
in i öron och näsborrar, men vågen vräktes inte
över honom. Ibland var han borta i det
främmande, de söp sig fulla som svin och spydde,
tänkte han i ord och inte i bilder, i en
berättelsens monotona återklang, en rest i
hörsel-minnet, i örat. Jag ljög att jag gjorde en vulkan
blind, mindes han utan att minnas annat än ett
namn: Polyfemos, något som hade varit med
i hans liv. Upp, ner, upp, ner. Jag vill hem.
Och viljan fick en mun med näring, en bägare
med näring. Det fanns bara en riktning för alla
hans önskningar nu, på vågkammarna, i
vågdalarna. En gång i en sprut av vatten tänkte
han: Det gör detsamma hur det är. Det gör
detsamma hur hon är. Hur dumma de är. Hur
Telemakhos är. Hur trött och trasig jag är.
Jag vill hem.
I en lång stund av trötthetsklarhet hyllade
han med beräkning och direkthet gudarna med
sin mun, nämnde många namn. Athen a, du är
rättvis, hjälpsam och klok. Helios, du avlägsne
vandrare, du brännande, du skuggjagare, du
förser jordens flata hand med nödvändig,
utmärkt värme så att den kan bli grön av träd
och säd och gräs, så att den ger stekar och
frukter, och du ger den ljus så att man kan se
allt det vackra du gör. Zevs, jag älskar dig, du
bor i mitt hjärta och i alla mina tankar, jag
beundrar din styrka, din klokhet och din makt.
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
