Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Knut Jaensson: Lars Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
tuellt kan råka bli ådömd
barnuppfostrings-bidrag, som upplevelsen av det ögonblick då
samhället kastar masken. Det väsentliga i Lars
Hårds vistelse på tvångsarbetsanstalten och
i fängelset förblir erfarenheten av hur det
känns att verkligen och i alla avseenden ha
kommit utanför. Det är en: upplevelse som
i svensk skönlitteratur väl knappast tidigare
skildrats på grundval av självsyn. Almquist,
som här vore den mest riktiga parallellen, har
ju inte beskrivit sina motsvarande erfarenheter.
Från en redan, i sig själv högst osäker plats
i samhället har Fridegård prövat på att 6tötas
ut ur gemenskapen på ett, som det måste ha
förefallit, definitivt sätt. Han har erfarit precis
detsamma som alla dessa tusentals anonyma
"straffade" om vilkas förseelser man kan få
läsa kortfattade notiser med petitstil i
dagspressen. Vi är inte vana vid att i vår litteratur
få dylika närbilder från "livets botten",
laddade med det självupplevdas realitet och
gestaltade med konstnärlig kraft. Det finns i
Fridegårds böcker inte bara i stilen utan också
i motiven något av den mörka färg, den
känslostyrka och den hänsynslösa realism som ger
den klassiska ryska litteraturen dess särprägel.
Och inget av vad han har skrivit verkar kanske
mera ryskt än böckerna om Lars Hård. Rysk
är också religiositeten, fast den har passerat
genom ett modernt och nyktert, västerländskt
filter som gjort den konfessionslös, fientlig mot
kyrkan och prästerna, lågmäld och inbäddad
i en viss allmän skepticism. Fridegård är en av
de ytterst få moderna svenska författare hos
vilka man verkligen förnimmer att "Gud" har
en realitet. Författaren till "Lars Hård" har på
en gång en så troskyldig rättskänsla, en så äkta
naivitet, en så intensiv känslostyrka, en så pass
stor egocentricitet och en så stark tro på
individualiteten att han verkligen kan känna sitt
öde som något för vilket försynen inte är
likgiltig. Han har också, och det är säkert lika
viktigt, känt sig övergiven och helt utlämnad.
Utan tvivel har denna religiositet, därför att
den är äkta, för Lars Hård varit en stor styrka.
Det är också den som för ett ögonblick lyfter
den storartade skildringen av flykten från
tvångsarbetsanstalten över till det plan som
man väl måste kalla för det sublimas:
Det var när jag satt där som jag kände
glädjen-ännu mer växa i mig. Om den kom från rymden eller
nerifrån jorden vet jag inte men jag laddades av en
kraft som jag inte kände till förut. Som genom ett
förklarande glas såg jag att ingenting fanns att
frukta och gömma sig för. Kylan bet inte längre på
mig, hungern var borta.
6
Men sedan detta är konstaterat och
Fridegårds ytterst betydelsefulla insats som
rapportör från svenskt fängelseliv, som talesman för
de anonyma är fastställd, bör man kanske
också påpeka att det är i "Tack för
himla-stegen" och i vissa avsnitt i första hälften av
"Barmhärtighet" som man har att söka
trilogins ojämnaste partier. Fridegård är mera
än mången författare beroende av stöd i
verklighetsupplevelser för att nå ful kraft i
skildringen. Stundom lyckas han ge fullkomlig
illusion av verklighet åt fritt uppfunna situationer,
som till exempel i den utomordentligt
suggestiva skildringen av hur Lars Hård slår til!
vaktaren på tvångsarbetsanstalten med en
stenflisa. (Fridegård har nämligen liksom
Martinson i "Nässlorna blomma" överdrivit sitt brott;
någon våldshandling har han i verkligheten
inte begått.) Men inte sällan är det just de
diktade partierna som också är de svagaste.
Sålunda är exempelvis skildringen av Lars
Hårds fyra dygn i mörk arrest (som bygger
på andrahaindsupplysniingar) — hur riktig den
sedan än kan vara i många detaljer — aldrig
konstnärligt övertygande. Den har något
melodramatiskt över sig, liksom fallet är med den
hygglige och melankoliske fångvaktarens öde,
vilket är en fantasi. Man förstår så väl att
författaren vill visa hur illa det går den humane
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
