Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Knut Jaensson: Lars Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
ning. Men är gamla fru Hård en av dessa
figurer vilkas intensitet verkar i det fördolda
så är i stället hennes man, Lars Hårds far, en
person som genast drar blickarna till sig. Med
sin trygghet, sin livsbejakelse, sitt skratt och
sitt vippande skägg verkar ban omedelbart
stimulerande, med sin ömhet för det minsta
kryp väcker han vår sympati, och med sitt
kvinnointresse, sina helgdagsrus och sitt
oemotståndliga fågelperspektiv, i vilket vi alla till
slut blir lika stora jordkokor och människan
i förhållande till universum inte blir stort mera
än "en flugskit", vinner han oss fullständigt.
Det är svårt att motstå en sådan blandning av
vishet och mänsklighet. Lars Hård, hans mor
och hans far dominerar helt trilogin, och de
scener i vilka de uppträder tillsammans har
över sig något av det perfekta samspel, där alla
roller blir lika sanna och lika betydelsefulla,
som utmärker den ryska scenkonsten.
8
Det är ingen tillfällighet att man kommer att
tänka på scenen i samband med Fridegårds
böcker. Hans framställningskonst har teaterns
plastiska åskådlighet. Utformningen av hans
samtal och tonfallen i hans repliker äger både
den tillspetsning och den illusoriska
verklighetskaraktär som är karakteristisk för sceniskt
verkningsfulla pjäser, framförda av utmärkta
skådespelare. En del av det som gör "Lars
Hård" (som trilogin ju kommit att heta i sin
sammanslagna form) till ett klassiskt verk
beror också på denna åskådlighet. Och som en
klassisk bok framstår "Lars Hård" allt
tydligare ju mer man läser om den, vilket inte
betyder att allt i den skulle vara mästerligt, sant
eller invändningsfritt, för det finns knappast
något klassiskt verk som är alltigenom
fulländat.
Det existerar många olika uppfattningar om
vad som menas med ett klassiskt verk och de
ska inte här diskuteras. För min del tror jag
att vad som gör att man då och då återvänder
till en berättelse, en roman eller en mer eller
mindre förtäckt självbiografi, det vill säga vad
som gör att ett sådant verk kan kallas för
"klassiskt", beror på att man där finner så
mycket av inre sanning att totalintrycket blir
att mani på väsentliga områden utvidgar eller
förnyar sin kunskap om livet. Men detta
intryck av sanning sammanhänger i sin tur med
en, när verket är nytt, uppenbar, sedermera
kanske alltmera fördold spänning som
utmärker alla upptäcktsfärder, allt inträngande
i verklighetens verkliga värld, som ligger
snårig och svårgenomtränglig utanför
vanetänkandets och vaneföreställningarnas inrutade
område.
Emellertid är det kanske också något mera
som man förbinder med ett klassiskt verk: en
viss balans, ett sinne för proportioner. Inte så
som skulle klassiska verk till alla delar vara
fint proportionerade utan så att den sanning
som utgör deras ledstjärna ofta förhindrar
grova avvikelser från kursen. En hemlig kärlek
till det exakta ligger — hur svårt samtiden än
många gånger kan ha att upptäcka den, —
innesluten i den framställningskonst som medvetet
eller omedvetet arbetar i verklig mening på
längre sikt. Att det sedan finns författare som
högst medvetet tror sig arbeta på längre sikt
utan att nämnvärt bekymra sig om någon
exakthet eller som fattar exaktheten som något
yttre eller som ett exakt följande av gamla
mönster, förändrar ju inte detta förhållande.
"Lars Hård" ger ideligen, exempel på sinnet
för proportioner och kärleken till exakthet.
Skildringen av hur Lars Hård slutligen tar det
erbjudna jobbet med rishuggningen och hur
han utför det eller skildringen av hur han
strövar ensam i sommarnatten efter brytningen
med den flicka han är förälskad i är
exempelvis sådana partier — och det finns fullt med
andra — som skänker en fullkomligt oblandad
njutning genom att skildra starkt känslomät-
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
