Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Knut Jaensson: Lars Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS HÅRD
tade situationer utan en enda överdrift eller
undervärdering. Ack, det perfekta är inte något
dött! Det perfekta är något sant!
Fridegårds med rätta numera så högt
beundrade stil har emellertid sin styrka inte bara
i det koncisa och proportionerliga utan också
i det oväntade, i sinnet för dessa obetydliga
detaljer vilka med ett slag och för alltid
bevarar en situation åt minnet och där låter den
behålla något av sin verklighetsdoft. Men
fastän hans stil är lapidarisk, konstaterande
och drastisk är den etikett med påskrift
"hårdkokt" som man på sin tid satte på den
påklistrad i största hast. Hans språkliga mästare
är inte de moderna amerikanerna utan de
klassiska ryssarna, kanske också Hjalmar
Söderberg. Fridegård kan nog beräkna sina effekter,
och någon alltigenom "rättfram" stil har han
inte lika litet som de flesta andra utpräglade
stilister, men på sitt stil/program saknar han
två av den hårdkokta skolans viktigaste
stilregler: dels den att om möjligt utmönstra alla
mera idylliska drag, dels den att om möjligt
aldrig öppet visa vekare känslor. Om Fridegård
i sin stil, jämförd med exempelvis Hemingway,
stundom kan te sig en aning vacklande, så är
han i gengäld naturligare. Det kan förvisso
verka både barnsligt, osäkert och
okonstnärligt att falla ur den stilistiska rollen, men att
å andra sidan vara helt fången i den är inte
det också ett slags barnslighet?
Den svenska prosaberättelsen är en ung
konstart, föga mer än hundra år gammal. Men
så har den också utvecklats! Vilken skillnad
är det inte mellan "Lars Hård" och
Ceder-borghs "Ottar Tralling", på sitt sätt så frisk
och tjusande i sin naiva lekfullhet och på sitt
sätt en, om också ytterst avlägsen, släkting till
Fridegårds mörka och mättade självbiografiska
roman. Vill man hitta böcker, befryndade med
"Lars Hård", så tänker man, emellertid inte så
mycket på denna avlägsna svenska släkting som
på rysk litteratur och — genom den
självbiografiska karaktären — kanske också en smula
på Stendhals "Rött och svart". Det skulle inte
vara alltför långsökt att kalla Lars Hård för
ett slags ur svensk statarmiljö framsprungen
Julien Sorel. Fridegårds hjälte är vekare än
Stendhals, mindre skarp psykolog och mindre
komplicerad, men han är egentligen förtrogen
med hårdare erfarenheter och i besittning av
en minst lika stark livsvilja. Till slut är det
kanske denna livsvilja, detta sega trots som är den
finaste eggeisen i boken om Lars Hård.
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
