Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Den stora brevskriverskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STORA BREVSKRIVERSKAN
på ett så förträffligt sätt kompletteras just av
Madame de Sévignés brev. Var Madame de
Sévigné erotiskt kall, regerades hon i alla hänr
delser av en allt uppslukande passion. Den
lidelse som band henne till dottern.
4
Med sin lump till man hade Madame de
Sévigné en son och en dotter. Pojken hade efter
pappan att han sprang och sålde skog, när
han behövde finansiera sin erotik. Det finns
ett dråpligt brev som berättar hur Madame
de Sévigné, när hon kommer ut till lantstället,
möts av klingande yxhugg och får bevittna hur
träden i hennes älsklingslund fälls till marken
under befäl av en samvetslös uppköpare, och
i tidens stil suckar hon över de hemlösa tama
dryaderna, som jagats på flykten genom
pojkens transaktioner på trävarumarknaden. Men
Charles de Sévigné var nog mera vek än
brottslig. Det är ju rätt så gripande när han på grund
av en tillfällig indisposition inte kunnat göra
rätt för sig hos sin väninna, den söta och
vidlyftiga succéaktrisen La Champsmeslé, och kommer
hemstörtande till sin mamma för att berätta
om fiaskot. "Vi skrattade hjärtligt båda två",
skriver Madame de Sévigné till den olyckliges
syster. "Jag sade till honom att jag var förtjust
att han straffats på själva platsen för brottet.
Han skyllde på mig och sade att han ärvt sin
kallsinnighet efter mig och att den likheten
hade han gärna avsagt sig till förmån för min
dotter." Känner man inte fläkten av de
talandes andedräkt? Det var ett mirakel med denna
ehosefria intimitet, medan etiketten höll på att
styvna till lagbunden ritual i den nya
hovlitteraturen.
Charles var en sympatisk ynkrygg, i sina
bästa ögonblick en charmerande slösare och
tillgiven sin mor. Dottern är svårare att få
grepp om. Att bilda sig en föreställning om
hennes karaktär med hjälp av breven från
modern är nästan omöjligt. Som Paul V. Rubow
påpekar i sin mästerliga inledning till den nya
danska översättningen1: hon försvinner i lutter
rökelse. Jag kan inte underlåta att citera
Rubows karakteristik, några få nonchalanta
streck men de säger mer än volymer:
Hun var sikkert smuk og indolent. I sin barndom
var hun genegen til Drømmeri; mens den travle
Moder løb rundt og gav Ordrer til sine Skovbetjente,
slangede hun sig föran Kaminen og saa Gnisterne
stige til Vejrs og gaa ud. Maaske laa hun bare og
tænkte ikke paa noget videre. Senere læste hun lidt
Filosofi, Moderen roste hennes Smag for
Abstraktioner og kaldte hende »Descartes’ Datter«. Hun var
en Tid meget ombejlet og ægtede til sidst en meget
ældre, sat Adelsmand i det Sydlige. Hun skal have
givet hvasse Svar, som saa månge kønne Piger
væn-ner sig til i en tidlig Ålder. Med al sin Skønhed var
hun vist bare en forkælet Provins-Jokke; da hun en
eneste Gang var inviteret til Kongens Spillebord, kom
hun til at vælte en hel Stabel Gulddalere paa Gulvet
— det skulde have været hendes graciøse Moder!
Med ett ord: Marguerite de Grignan var en
bortskämd lantlolla, en högfärdsblåsa med
mindervärdeskomplex. Hon repade louisdorer
av modern så foTt hon kom åt. Breven
besvarade hon flitigt men uttråkat (de har inte
bevarats, men svaren låter ana en del), bl. a.
för att modern, som levde i Paris, blev
provinsbons säkraste förbindelselänk med
"beau-monden". Madame de Grignan blev aldrig den
lejoninna som mamman hoppats. Hon var för
kantigt självupptagen. Blamagen vid kimgens
spelbord i Marly gick den stilsäkra Madame
de Sévigné djupt till sinnes. Det märks på
hennes energiska försök att skämta bort
episoden i den tröstepistel, som omedelbart avgick
med nästa postgång. "Kära barn, svetten
pärlade i pannan, när jag fick höra om pistolerna
som du vält ner från bordsändan. Ack, jag
förstod precis hur pinsamt det kändes, när dessa
människor fick plocka upp vad du haft ner på
golvet... Tänk att en sån bagatell (!) skulle
1 Madame de Sévigné, Breve i Udvalg. I—III.
Redaktion: Karl Hornlund. Forord, Paul V. Rubow.
Gyldendalske, København. 1945.
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
