Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Den stora brevskriverskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
för en utkikspost, när man som Madame de
Sévigné hade att redigera den epistolära
motsvarigheten till societetsspalten "Bekantas
bekanta". Hon var en Kid, dubblerad av en
Madame de Tabouis. För att roa adressaten
kunde hon berätta initierat och spetsigt om
klänningar vid hovdebuter och senaste nytt
från den kgl. sängkammaren. Men hon hade
också lidelsen att tränga under ytan och berätta
oförblommerat om den egennyttans komedi som
utspelades i Slottets och Louvrens trappor,
korridorer och gemak, där varje medmänniska
var en potentiell fiende eller en tänkbar
bundsförvant i tävlan om kungliga favörer, där man
fjäskade, intrigerade, strebrade eller helt enkelt
äcklades och skrev de La Bruyères "Charactères".
"Vi önskade", rapporterar hon i ett brev till
dottern, "att vi kunde titta verkligheten i korten
för att få veta hur saker och ting hänger
samman, allt detta som vi ser och ändå inte ser, allt
som försiggår här runtomkring i familjerna.
Vi skulle då finna hat, svartsjuka, vrede och
förakt i stället för allt vackert som man lägger
överst i korgen och som gäller för äkta vara.
Jag skulle vilja ha ett rum med öppna spelkort
på väggarna i stället för tavlor."
3
Även i övrigt var situationen gynnsam för de
värv hon nästan omedvetet påtagit sig. Marie
de Rabutin Chantal var helt ung när hon
förlorade sina föräldrar. Hon uppfostrades av män,
som forcerade hennes bildningsgång. Madame
de Sévigné umgicks otvunget med de latinska
auktorerna, på lantgodset gick en lakej sju steg
bakom henne med en uppslagen Montaigne,
och hon kunde diskutera Descartes’ filosofi som
en hel karl. Hon hade inga hämningar
beträffande sina utförsgåvor. Hennes tal var alltid
präglat av frimodighet, på en gång fantasifullt
och rakt på sak. Madame de Sévigné var en av
de första att använda kvalifikationsattributet
"riktig" i uttrycket riktig människa. Avgörande
var att hon blev tidigt änka och sedan aldrig
tog någon älskare. Mannen hade varit en
lymmel. Spelare, duellant och vivor, förslösade han
en stor del av sin hustrus förmögenhet på
kurtisaner. Varje gång han hittade ett nytt
fruntimmer, sålde Monsieur de Sévigné några
tunnland av sin hustrus skogar. Han avled efter en
duell, djupt sörjd av en maka som till fullo
genomskådat hans karaktär. Hans namn
förekommer aldrig i breven till barnen.
Man kan säga att Madame de Sévigné i
dubbel måtto levde på räntorna av kapital Dels
på avkastningen av de domäner som mannen
— genom Försynens visa ingripande — lämnat
kvar i oförpantat skick. Dels på summan av de
erfarenheter han genom sin systematiska
trolöshet berikat sin livsledsagarinna med. När
Madame de Sévigné vid tjugufem år etablerade
sig som änka var, såvitt man kunnat döma av
samtida uttalanden, inte bara Monsieur de
Sévigné utan mannen, som könsvarelse, ett
avslutat kapitel för hennes del. Den punkt
Monsieur de Sévigné satte med sin plötsliga sorti
förvandlades inte av någon efterträdare till ett
semikolon. Hennes kyskhet var sensationell.
"Otröstliga enkor kände man lika litet till den
tiden som i våra dagar otröstliga enklingar",
skrev en 90-talstant bittert — Ellen Fries. Var
Madame de Sévigné frigid? Med sådana
uppvaktande kavaljerer som Conti, prins av blodet,
den ädle Turenne, den begåvade och charmante
Fouquet, vilka alla tiggde om hennes gunst, ser
det faktiskt inte bättre ut. Alla betygade
enhälligt att hon var ytterst attraktiv. Inte vacker,
men full av spelande charm. Att ögonen ägde
olika färg, ett blått och ett brunt, gjorde hennes
perfide kusin, Bussy de Rabutin, stort nummer
av i sin skandalkrönika, "L’histoire amoureuse
deGaule". Denna brist på symmetri tolkade han
illvilligt som tecken på ett trolöst sinnelag. Men
ingen var vänfastare än Madame de Sévigné,
det betygar t. o. m. en professionell giftblåsa och
förtalsvirtuos som Saint-Simon, vars memoarer
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
