Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Finlandssvensk prosa
Arvid Mörne: Det förlorade landet. Bonniers
1945. 7: 50.
Göran Stenius: Fästningen. Fahlcrantz &
Gumaelius 1946. 9:50.
Olof Enckell: Solnedgång. Fahlcrantz &
Gumaelius 1945. 6:50.
Tito Colliander: Bliv till. Fahlcrantz &
Gumaelius 1945. 7: 50.
Arvid Mörne var en av Finlands stora
lyriker. Att han också var en betydande
prosaförfattare torde för rikssvenska läsare inte vara
så allmänt känt. Man vill gärna inför ett
avslutat livsverk söka fram något som binder
samman och förenar de olika delarna. Den bok
som blev Arvid Mörnes sista, novellsamlingen
"Det förlorade landet", avslutas med en novell
från 1918, "På yttersta skäret". Denna slutar
med att en ung man, tillhörande en sprängd
vit frikår, kommer skidande till fastlandet och
får budskapet om de vitas seger. Men samma
dag har han från bakhåll dödat en fiende ute
på ett öde skär, och den plötsliga insikten om
dennes plats i tillvaron har väckts inom honom.
Segerbudskapet kan inte ge hans inre någon
befrielse: "Och åter vaknade oron inom honom,
den dova förnimmelsen av en okänd människas
kval..."
De orden återger en av de stora
drivkrafterna i Mörnes författarskap, och motivet
människors ensamhet och människors gemenskap
intar där en central plats. I novellsamlingen
"Någon går förbi på vägen", 1928, skildras en
mans mardrömslika upplevelse av ensamheten
på ett tåg i Bayern. Han har varit fördjupad
i en bok, och när han tittar upp, finner han
kupén tom. Han söker sig ut i korridoren men
upptäcker fortfarande inga medresenärer; han
är ensam i hela vagnen. Medan tåget rasslar
fram genom mörkret, störtar han från kupé till
kupé, ur vagn och i vagn men finner blott
tomma korridorer och bänkar. Romanen "Ett
liv", 1925, skildrar en människa, som är
inspärrad i sitt jagmedvetande. Nederlagen i
mänsklig samvaro är här avlyssnade med
aktgivande på de ödesdigra frågor och svar, där
t. o. m. tonfallet kan blotta brist på inlevelse
i en annans glädje eller smärta. Det är
tomrummet i sitt eget inre som huvudpersonen
i denna bok aldrig kan. bli kvitt och som han
till slut upphör att märka, och det är
tomrummet och skräcken mellan människor i vår
tid som hos Mörne i hans sista bok frammanar
John Donnes trosvissa vision: "Ingen människa
är en ö, hel och fullständig i sig; varje
människa är ett stycke av fastlandet, en del av det
hela."
"Övergivna stränder och dödstysta farleder"
— så ser Mörne för sitt inre sin förlorade
hembygd, och den långa vinterns plåga efter
förflyttningen från Porkala lindras något vid
tanken på att hemjorden är täckt av snö. "Det
förlorade landet" är ingen känslosam skildring.
Kanske skulle den inte blivit skriven, om inte
hos Mörne fanns den starka driften att förstå
och komma nära människor. Ty det är framför
allt den förflyttade befolkningen dessa noveller
handlar om. Den idealisering, som skulle ligga
så nära till hands vid skildrandet av människor
i denna situation, är obefintlig i Mörnes strävan
att ständigt nå fram till bottenfärgen. I en
novell söker han- förklaringen till det fenomenet
att alla som nu är borta från sin hembygd
betraktar den som ett paradis. Livet var fyllt
av vedermödor och besvikelser, snikenhet och
jordbunden trånghet satte sin prägel även på
denna vattenvärld, men den befolkning, som
förr var så kall och nykter, lever nu ett
fantasi-liv, där hembygden fått drömmens färger,
"...här har försiggått en själarnas
förvandling i djup som ingen känner och ingen kan
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
