Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
om Atlanten. Lundin har valt att direkt återge
sina erfarenheter utan omvägar över
fiktionsskapelser, under det att Nils Fredricson kallat
sin bok roman. Någon ren sådan är den dock
knappast. Det är frågan om inte Lundins
direkta sätt att berätta gör starkare intryck,
trots att hans litterära talang nog är mindre.
De romanartade partierna i Fredricsons bok
dras ner av det klichéartade och förenklade
som finns i skildringen av ett par av
bipersonerna. Så okunniga, svamliga och dumt
högfärdiga som Fredricson skildrar dem, vågar
man inte tro att ens präster eller kristligt
an-strukna medelålders kvinnliga journalister är.
I varje fall har Fredricson ej lyckats göra dem
sannolika. I den andra och större delen av
boken har författaren till läsarens båtnad
lämnat de utomstående åt sitt öde och
koncentrerat sig på sjömännen. Här får boken en
helt annan lyftning. Trots att det ju inte är
första gången man läser om spännande
händelser till sjöss i krigstid, har författaren
utmärkt lyckats i sitt uppsåt att fånga intresset.
Man känner törsten och saltsmaken, kylan och
den pinande vinden i en kringdrivande livbåt
på den vintriga Atlanten. Också "hjälten"
David Janssons person börjar så småningom
angå en, och man tar ställning till hans
problem. Det själverfarna kan Fredricson göra
levande. Man får ett starkt intryck av ett hårt
och krävande liv, där de personliga
egenskaperna spelar en större roll än i de flesta andra
yrken för att individen överhuvudtaget skall
kunna fortsätta att leva.
Walter Lundins bok är som sagt direkt
självbiografisk. Den har sin styrka i sin
omedelbarhet och i sin totala avsakniad av
förställning. Lundin berättar på ett språk som är
naturligt för honom. Det kan väl sägas vara
vulgärt och avvika från salongens, men vad
betyder det när han behärskar det så bra och
förstår att meddela det han vill. Hans
berättelse är alltigenom äkta. Inga choser och inga
kringgående rörelser försöker undanskymma
den verklighet han upplevt. Den är frän och
bitter och han är inte nöjd med den. Han vill
ha den annorlunda, men han vill inte lämna
sjön. Många onödiga missförhållanden utsätts
för hans som det synes berättigade kritik. Mer
än vid kritiken fäster man sig dock vid att
sådan inte yttras, då det skulle förefalla en
vanlig landkrabba fantastiskt att tyst finna sig
i de rådande förhållandena. Men kanske skall
man börja med det värsta för att uppnå något.
Lundins bok är en bra bok som man läser till
slut utan knot. Som dokument är den givande.
Kanske närmar man sig Lundins skrivsätt om
man kallar boken renhårig. Jan Cornell
Roland och Elof
Arne Tranicell: Sommarlandsväg. Bonniers
1946. 6: 75.
Einar Cantzler: Sjutton till sommaren.
Federativ 1946. 4:—.
Arne Trankell gav sig förra året i polemik
med Sivar Arnér och gjorde sig då till talesman
för en behavioristisk människoskildring. Det
enda rimliga är enligt Trankells program att
avhålla sig från känslofyllda omdömen om en
skönlitterär figur: "I stället berättar jag om vad
hon gör med händerna, hur hon rör sig, vart
hon tittar, vad hon säger, hur omgivningen ser
ut för hennes ögon just då, allt hon tänker och
känner och då kommer jag rätt in i
verkligheten och kan framställa den så att dom som
läser är med i den på samma sätt som jag."
Trankell är medveten om att detta program
i mycket överensstämmer med det s. k.
hårdkokta stilidealet, men anser det fel att kalla det
kyligt registrerande. "Metoden kräver av sin
utövare den allra största hängivenhet och
upplevelseförmåga. Den ger en aldrig tidigare
uppnådd intensitet, därför att den fordrar
fullständig sj älvuppgivelse av författaren och tvingar
honom att vara varje människa han skildrar."
Förmodligen är det detta stränga krav på
inlevelse, som gjort att novellerna i
"Sommarlandsväg" nästan allesammans handlar om
unga män och är sedda så att säga inifrån
deras tillvaro. De unga männen kan för övrigt
utan svårighet uppfattas som en enda, och
eftersom de pojk- och ungdomsberättelser, som
ingår i samlingen, placerats främst, kan den
också uppfattas som ett slags rapsodisk roman,
förslagsvis handlande om Roland, vilket är det
vanligaste namnet på de unga männen.
Varje novell i Trankells bok utgöres av ett
eller kanske några stycken korta
händelseförlopp, som får illustrera ett psykologiskt
beteende hos en pojke eller en ung man. Vi får se
hur Roland skaffar sig flera flicksvärmerier
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
