Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Inkrökt i sig själv
André Maurois: Det förlovade landet.
Översättning av Elsa Thulin. Bonniers
1946. 11:50.
Vad som gör "Det förlovade landet" till en
imponerande roman är att det är en skildring
av en människas kamp med sig själv, med sitt
personliga problem, sådant det med oupphörlig
konsekvens dyker upp vid alla hennes
korsvägar. Undertecknad har inte läst någon bok
av André Maurois med en sådan fyllighet i
intrigen och en sådan rannsakande kraft i
teckningen av huvudpersonen.
Vad är då det "förlovade landet"? Det är
det land av fantiserad ren kärlek som
generals-dottern Claire Forgeaud från sin barndoms
tidigaste dagdrömmar blickar fram mot. Hon
är en fast och ren ande, men hennes syn på
kärleken är redan då ett förebud om hennes
livs tragedi, frigiditeten. Det finns hos henne
ingen undermedveten dragning till livets
sinnliga sidor, endast avsky och kallt
avståndstagande. Hennes barndoms uppfattning av
kärleken mellan man och kvinna blir
gravvårdarnas bild av de medeltida äktenskapen:
adelsmannen och hans gemål vilande sida vid sida
i sval lidelsefrihet med ett draget svärd
emellan sig. Med måttfullt tillämpande av
psykoanalytisk syn visar Maurois, hur denna kvinnas
renhetsdröm växer sig vidare, understödd av
flitig poesiläsning — särskilt av Verlaine —
men också av en moders krasshet, en
guvernants prydhet och en gammal trotjänarinnas
bittra resignation.
Men Claire blir vuxen. Hon blir en skönhet,
och vad mera är, hennes skönhet är förenad
med klokhet, omdöme och blottad på fåfänga.
Hon ingår äktenskap med en intelligent,
sällsynt duktig och framstående man, som hon
högaktar. Men hon förstår snart, att hon har
begått ett misstag. Hon saknar varje förmåga
att anpassa sig till det äktenskapliga samlivet.
I en dröm före bröllopsnatten ser hon sig som
en dödsdömd, stående inför bödeln, sin make.
Hon kan inte se på kärleksnjutningen: annat
än med den kallt analyserandes ögon, hon vill
helt enkelt inte känna. Det är vad en läkare
en gång kallar självförgörelsemekanismen som
arbetar i henne, och först sent förstår hon att
hon har sin värsta fiende i sig själv. Hon söker
frälsning för sin kvinnliga känsla, men
frälsningen är ouppnåelig.
Så möter hon en ny man. Det är en diktare,
Christian Ménétrier, särskilt känd för sina
dramer med motiv ur klassisk mytologi. De
fattar från början en stark sympati för
varandra genom sina gemensamma intellektuella
intressen, och efter hand blir Claire honom en
oumbärlig rådgivarinna i arbetet. Deras
förhållande blir till kärlek, Claire får skilsmässa
och är lycklig över sitt nya äktenskap. Över
det, men inte i det. Hon ljuger för sin nye man,
hon låter honom tro, att hon är helt lycklig
med honom, därför att hon vill vara det. Men
det uppstår starka slitningar, långa, bittra gräl
mellan dem båda, och till slut måste hon
erkänna sin förljugenhet, erkänna, att hon inte
har kunnat gå upp i den absoluta föreningen
med maken. Så är hon nära att förlora också
honom.
Då drar hon sig tillbaka till en lugn, klar
rannsakan i ensamheten. Hon börjar nu
äntligen få perspektiv på sig själv, delvis med
hjälp av åtskilliga läkare som hon konsulterar.
Hon förstår, att hennes kyla är en del av henne
själv, att självanalysen är hennes fördärv, att
hennes skötesynd är högmodet. Och troende
katolik som hon är, arbetar hon för att glömma
sig själv, ja, som det heter, bli en bättre
människa. Hon har velat offra sig med åskådare,
men hon förstår nu, att hennes offer måste
göras utan åskådare, inne i henne själv. Hon
kan inte längre hoppas, det "förlovade landet"
är obotligen stängt, och medvetandet härom
gör det lättare för henne att offra sig för en
annan människa. Hon har börjat em ny väg, en
väg med sporadiska återfall, men som ändå för
framåt.
Till tiden faller Claires offer samman med
Frankrikes tragedi, och nu kommer hela hennes
moraliska storhet till sin rätt. När hon med sin
dödssjuke man i landsflykt kommer till
Casablanca, platsen för så många flyktingars
tragiska öden under andra världskriget, kan hon
i den misär, som blir deras lott, slutgiltigt visa
sin viljas seger. Det är den goda föresatsen
som hjälpt hennes äktenskap på fötter.
När man läser "Det förlovade landet", kan
man ibland frestas göra jämförelser med vad
andra franska författare skulle ha gjort av
ämnet. Fastän Maurois’ roman utspelas mellan
sekelskiftet och 1944, finns det intet av den
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
