Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
barndomen, låt vara inom en och samma
verklighet, av lidanden som betydligt överstiger en
negers normala lidanden, av en tidig ensamhet
orsakad av modems sjukdom, allt saker som
i stället för att slå ner honom gjorde honom
trotsig, fick honom att slås av "föreställningen
att livets mening var att kämpa sig till en
mening ur ett meningslöst lidande". En annan
betydelsefull faktor som ytterligare skärpte
detta tidiga trots var den strängt religiösa
uppfostran som skilda släktingar försökte påtvinga
honom och som gjorde honom häftigt
medveten om sin vilja, en medvetenhet som kunde
ha gjort honom till ett lynchningsoffer om han
inte haft lyckan att upptäcka litteraturen. Hans
barndom och ungdom är en ständig, med
växlande framgång bedriven kamp mot nöd och
religiositet, det är ingen tillfällighet att denna
del av självbiografin inleds med ett bibelcitat
och en ännu mindre tillfällighet att det är
hämtat ur Jobs bok: "...så att de mitt på
dagen råka ut för mörker och famla mitt i
ljuset, likasom vore det natt." En barndom som
denna måste vara en förträfflig grobädd för en
analytisk misstro riktad lika mycket mot tesen
om de vitas överlägsenhet som mot den
tendentiösa sanningen om liljorna på marken.
När boken slutar är det 1927 och dess
tjuguårige hjälte är på väg norr ut mot ett
drägligare liv och ett gryende författarskap efter
en tillvaro som har preparerat honom för "den
moderna romanens realism och naturalism".
Han har framför allt nyss upptäckt Dreiser, ett
faktum som återspeglas inte minst i
självbiografins knotiga stilkonst, som mindre lever på
sitt artisteri än på den känsla av hänsynslöst
sanningssägande som den förmedlar.
Överhuvudtaget efterlämnar denna uppriktiga
självbiografi, vars fortsättning man avvaktar med
spänt intresse, ett mäktigt intryck av en
sällsynt levande människa och en sällsynt nobel
personlighet. Stig Dagerman
Don Pedro och djävulen
Edgar Maass: Don Pedro och djävulen.
Översättning av Lisbeth och Louis Renner.
Bonniers 1946. 16:—.
Ibland kan man få höra religiöst folk
diskussionsvis uttala den åsikten att man
kanske inte alltför mycket skall lita på sitt sam-
vete, ity att samvetet är djävulens röst i
människan, som söker hindra henne från att göra
det som är rätt. I "Don Pedro och djävulen"
har Edgar Maass lagt denna sats i den spanske
storinkvisitorns mun, och historien om don
Pedros mellanhavande med djävulen är
historien om en ung man och hans samvete och
om hur en människa arbetar sig upp ur andlig
lättja och bekväm auktoritetstro och lär sig
att fatta beslut och bära ansvar, ensam och
inför Guds ansikte. För övrigt handlar denna
digra amerikanska mammutroman om Perus
erövring, och den innehåller (för att tala
i gammaldags utroparstil): vimlande städer,
det väldiga havet, gycklares upptåg, riddare
till häst, nakna vildar, blodiga fältslag,
auto-daféer, guldmakeri, sköna damer, fanatiska
munkar och en liten trevlig åsna, som heter
Pia. Hade huvudmotivet utformats med
vassare och mera djuptgrävande instrumenter och
inte omgivits av så mycket utanverk, så hade
boken kunnat bli ett slag i ansiktet på den
art av religiositet, som är mindre angelägen
om att behaga Gud, som synes vara långt
borta, än att stå väl med "de religiösa", vilka
äro nära i tid och rum, och vilkas existens är
så pass säker att den kan påverka både
ekonomin och karriären. Och hade författaren
hushållat litet snålare med sitt överväldigande
stora material, haft litet mindre tanke på den
rena matnyttigheten, lämnat litet färre
välvilligt handboksmässiga föreläsningar i
1500-talets allmänna historia, och inte så ofta låtit
don Pedro vid minsta promenad smava över
någon av tidens berömdheter, så hade "Don
Pedro och djävulen" kunoat höjas över
underhållningens nivå. Som boken nu föreligger är
den emellertid en underhållningsroman och
som sådan av gott märke. Den är nämligen
underhållande. Det är fart och spänst över
äventyren, och bredvid frodigheten à la
Nordisk Familjebok finns en frodighet och en
visuell fantasi, som verka äkta. För den i
allsköns litterära och olitterära verk bevandrade
erbjuder "Don Pedro och djävulen" dessutom
det extranöje som består i att reda ut en
komplicerad härva av litterära reminiscenser,
från Anatole France såväl som från Cervantes
och Scarron, från Heptameron och Decamerone
såväl som från Artursromanen, från Walter
Scott såväl som från Rider Haggard.
Elisabeth Tykesson
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
