Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - T. S. Eliot: En skalds tankar om den europeiska kulturen. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SKALDS TANKAR OM DEN EUROPEISKA KULTUREN
duktivt författarskap och kriget splittrade och
skingrade, för att inte säga krossade många av
landets dugligaste författare. I Frankrike fanns
alltjämt en fri intellektuell verksamhet, men
den stäcktes och stryptes av den politiska oron
och ängslan och av den inre söndring som
politiska sym- och antipatier framkallade. England
tycktes i stort sett oberört, även om symtom på
samma onda förekom, men dess litteratur under
denna tid kan nog sägas ha lidit av tvånget att
vara hänvisad till sina egna resurser och även
av vissa politiska anfäktelser.
Den första slutsats jag drar av denna historia
om en litterär tidskrift som tydligt förfelade
sitt syfte flera år innan den till följd av
utvecklingen gick sin undergång till mötes är denna:
Ett allmänt sysslande med politik enar inte,
utan söndrar. Visserligen kan det ena politiskt
intresserade personer som oberoende av
gränserna delar en viss uppfattning och bildar front
mot någon internationell gruppering med
motsatt uppfattning. Men den verkar förstörande på
Europas kulturella enhet. The Criterion — så
hette den tidskrift jag utgav — hade, kan jag
säga, en bestämd karaktär och en enhetlig
prägel, trots att dess bidragsgivares politiska,
sociala och religiösa åsikter var högst
olikartade. Jag skulle också tro att den var fullt
kongenial med de utländska tidskrifter som
den samarbetade med. En författares politiska,
sociala eller religiösa åsikter var en sak som
vi helt enkelt inte tänkte på, lika litet som våra
utländska kolleger. Det är svårt att ånge vad
vi hade gemensamt. Sådant var på den tiden
onödigt att ge uttryck åt i ord — i våra dagar
skulle det vara omöjligt. Jag skulle kanske
kunna säga att det var ett gemensamt intresse
för högsta möjliga standard, både i fråga om
idéer och uttryckssätt, en andlig öppenhet och
mottaglighet för nya idéer. De idéer som man
inte gillade, de åsikter man inte kunde
acceptera, var lika viktiga som dem man genast var
beredd att omfatta. Man tog del av dem utan
aversion och i övertygelsen att de kunde ha
något att lära en. Med andra ord, man kunde
utgå från ett intresse för, ett nöje av idéer för
deras egen skull i intellektets fria lek. Och
bland våra främsta medarbetare och kolleger
fanns det säkerligen också, om inte en
medveten visshet så åtminstone en omedveten tro.
Det var någonting som aldrig betvivlats och
följaktligen inte hade behov av en medveten
bekräftelse. Det var övertygelsen att det
existerade ett internationellt broderskap mellan lit,
teraturens män i Europa, ett band som inte
ersatte, men var fullt jämförligt med lojaliteten
mot det egna landet, den egna religionen, den
egna politiska riktningen. Och vår uppgift var,
inte att befrämja några speciella idéer, utan
att hålla den intellektuella verksamheten på
högsta möjliga nivå.
Jag tror knappt att The Criterion de sista
åren fullt motsvarade detta ideal. Den kom nog
mot slutet att återspegla en viss åsikt i stället
för att illustrera en mångfald åsikter på samma
plan. Men detta var inte helt och hållet
redaktörens fel, utan en följd av omständigheternas
tryck.
Jag vill inte låtsas som om politik och kultur
inte skulle ha med varandra att göra. Om man
kunde hålla dem åtskilda skulle problemet vara
mycket enklare än det är. Ett lands politiska
struktur påverkar dess kultur och vice versa.
Men i våra dagar intresserar vi oss alldeles för
mycket för andra länders inrikespolitik,
samtidigt som vi har mycket lite kontakt med deras
kultur. En sammanblandning av kultur och
politik kan leda åt två olika håll. Den kan leda
till att ett land inte tål någon annan kultur än
sin egen, utan känner sig tvunget att utplåna
eller omstöpa varje kringliggande kultur. Det
var ett av det hitlerska Tysklands fel att det
betraktade all kultur utom den tyska som
antingen dekadent eller barbarisk. Låt oss
försöka utrota sådania förmätna anspråk. Det
andra olyckliga resultatet av en sammanbland-
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
