Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ivar Lo-Johansson: Tankar vid en lantarbetarkongress. Ur en kommande bok, ”Stridsskrifter”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TANKAR VID EN LANTARBETARKONGRESS
VIII
Den omvända nomadismens teori.
I episka tider var krigen allt.
Hos oss har samhället episk gestalt.
Ettdera har samhällsromanerna vetat för litet
om samhället eller också har de varit för dåliga,
som romaner. Kunniga diktare har knappt
funnits. Följden har blivit misstro mot hela
skönlitteraturen, som helst bör vara så att också
riksdan tror på den.
Författaren i modern1 mening måste åter som
de gamla ryssarna bli "skriftställare". Diktaren
som geni tillhör en romantisk
föreställningsvärld. En följd är då, att dikten måste bli lokal
i en viss mening. Författaren måste vara
specialist på ett honom av naturen givet område.
Författaren bör ’befatta sig med ett
verklighets-område som han helst helt behärskar, och det
är det enda område som han förmår göra
universellt, kosmiskt. Man skriver om vad man
vet, vad man kan (så enkelt borde det vara),
och fördjupar detta, så att andra kan få något
ut av det som de inte själva förmått.
Detta är den omvända nomadismens teori.
När resandet har nått den omfattning det nu
har på planeten, blir det stationära en dygd.
Den världsomjagande neurotikern är den
vanligaste av typer. Han lär ingenting av resan, är
rotlös överallt, står likadan med sin väska med
hotellapparna på i Trosa som i Rio de Janeiro.
En som stannar inom sin socken vet oftast mer
än han om väsentliga ting. Konsekvent borde
han aldrig lämna sin gårdsplan, sin diktdomän.
På Tacitus’, möjligen ännu på Snorres tid var
det befogat att författarna var reseskildrare,
hyllade nomadismens teori. Sen dess har
nomadismen upphävt sig själv. När de
inter-planetariska kommunikationerna inom en snar
framtid kommer att bli verklighet är den tel-
luriska nomaden ändå en stationär sockenbo.
Framtidens diktare blir troligen ingen nomad.
Där han alltjämt kommer att resa kommer
han att göra det inte för resan ut utan för
resan hem. Hans diktnings domän kommer att
fordra hans liv, och resenären kommer att ses
med beklagande.
Det är ett stort misstag att tro, att den
"sociala" diktaren själv frossar i eländets
litteratur. Man får så ofta höra att
samhällsskild-rarna med förkärlek sysselsätter sig med livets
skuggsidor att folk till slut tror att de undviker
platser där solen skiner.
Helst ville samhällsskildraren själv läsa
estetiskt tilltalande verk där mänskorna är lyckliga.
Men om sådana sanna verk inte med
moraliska förpliktelser kan skrivas? Då måste han
söka följa sanningen och skriva verkliga,
realistiska verk. Det fula-sanna får då gå före det
vackra-falska. Det är så gammalt att redan
naturalisterna tröttnade på att höra det
upprepas och då och då av ren ambition gav sig
till gravförgyllare. Vad vi författare eventuellt
borde ha vunnit sen dess är större uppriktighet.
Det diaboliska i dikten sticker åter opp huvet.
Som författare sitter jag här på
lantarbetarkon-gressen till dels som en arbetare med klassens
problem för ögonen, till dels som konstnär med
formens problem. En författare är ingen
fackföreningsfunktionär. En
fackföreningsfunktionär måste inom ramen för ett fackligt-politiskt
program vara lojal. En författare får inte vara
det. En författare måste ha rätt att slå åt alla
håll. Han måste ha modet att förlora för att
kunna vinna.
Författarna måste in i samhället. En
författare är en tankens arbetare inom samhället
och inte geniet, som svävar över samhället.
Litteraturen är inte berättelsen om de
bortskämda barnen.
(Ur en kommande bok, "Stridsskrifter".)
665
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
