Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
lyckats med att smälta ned något eget i degeln
— i "Rodden" och "Besöket" tydligast
förnimbart i den hetsande klarsynen och i "Berget"
djupsprängt med overklig verklighet.
"Svår glädje" är i högsta grad en litterär
bok. Men det blir aldrig något artistiskt
självändamål med den. Den konstnär, som i
"Inlagan" sitter och fyller i det sista ofrånkomliga
formuläret, har löpt linan ut. Han vet att det
inte finns någon räddning utanför; det är det
som finins inom honom som måste målas ut.
Han märker att kolumnerna är alldeles
otillräckliga — han har ingen möjlighet att lämna
klar redovisning på det standardformulär livet
håller i beredskap åt honom. Swedenborg, som
kunde leva både bland änglar och människor,
framstår för honom som idealet — men hur
uppnå detta? Den osjälviskhet han alltid trott
sig representera finner han vara uppblandad
med högst egoistiska biavsikter: "Jag begriper
mycket väl att jag bara är en liten statist som
går ut i kulissen och tar av mej mask och
narrkåpa."
Frågan om det moraliska modet upptar stor
plats i Torvalds problematik. Han vet att den
som saknar fruktan inte kan vara modig. "För
att man ska kunna tala om mod bör det väl
finnas en skräck att besegra med viljekraft och
tro." Så måste han flytta sina bopålar allt
längre ut i det förskräckliga, för det är först
när han upplevt och besegrat det, som han kan
göra anspråk på att vara fri. Det är
meningslöst att fly så länge det jagande onda finns
inom oss själva. I själva verket vet vi ju
ingenting, kan ingenting veta. Vi tror bara att
någonting finns någonstans. Och det som redan en
gång är gjort kan aldrig göras om. Valet är ett,
och väljer man fel finns ingen väg tillbaka.
Därför gäller det sist och slutligen att leva sitt
eget liv — utan dödsförakt och livsförakt.
Dödsförakt är ett skevt ord, säger Torvalds,
därför att man aldrig kan känna förakt för sin
egen död.
Denne medansvarets diktare har starkare än
de flesta upplevt facits otillförlitlighet.
Destruk-tionen finns inom oss själva, och vi dör med
i allas död: "Jag dog deras plågsamma död,
genomstungen av pilar, huggen av svärd,
trampad av elefanter i vrålande panik,
söndertrasad av vinande skärvor. Och starkast kände
jag intigheten i all ära, meningslösheten i allt
våld."
"Svår glädje" griper tag i läsaren på samma
sätt som all verklig konst. Det är ett stycke
naket och skälvande liv som här blottas i all
sin skrämmande ångest. Av Torvalds har man
rätt att vänta märkliga saker i fortsättningen.
Stig Carlson
Ungdomlig historia
Pär Rådström: Men inga blommor vissnade.
Bonniers 1946. 4: 75.
En ung man bor ihop med en flicka, som
emellertid efter ett par månaders samliv med
ynglingen kommer till det resultatet, att han är
alltför självupptagen, alltför "bohemisk" —
detta trots att han lydigt torkar disken. Det blir
alltså fnurror på tråden, och den unge mannen
ger sig ut på luffen, till Oslo, till Uppsala, så
som det faller sig. Han träffar samman med
personer som berättar sanna berättelser ur
livet; dessa berättelser har — som de flesta
berättelser som vill göra anspråk på att vara
verklighetstrogna och uppenbara sanningen -—
ett vemodigt eller rentav ett tragiskt slut: de
handlar om svårigheten att finna lyckan,
uppleva den rätta kärleken; de handlar om
människans ensamhet och om hennes outrotliga
behov av att upphäva denna ensamhet. Själva
den huvudsakliga fabeln slutar däremot
lyckligt: de två unga människorna förenas igen,
och den unge mannen tycks ha funnit lyckan,
såsom han fattar den: hem, frid, gemenskap.
Pär Rådström har inte just beflitat sig om
någon strängare komposition, när han
nedskrivit denna historia. Han har låtit pennan
löpa, och resultatet har blivit några arabesker
som inte saknar ett visst ungdomligt behag.
Lite nonchalant, med en enkelhet som kan slå
över i naivistiskt koketteri ibland, framföres
berättelsen, där realistiska och fantastiska
element blandas. Denna debutbok kan emellanåt
leda tankarna till Saroyan och några andra
amerikanska berättare, som åtminstone var
populära i förrgår. I den mer eller mindre
realistiska ramberättelsen, hållen i dämpad,
saklig ton, skriven i ett slags behavioristiskt
maner, infogar författaren fantasibilder,
drömmar, dikter och meditationer. Dikterna är
mycket lösa i köttet men ådagalägger ändå en
viss sensibilitet. Reflexionerna gäller
anmärkningsvärt ofta jazzmusik. Filosofemen är ännu
696-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
