Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ställas de principer och den praxis, som gäller
vid bedömningen av var och en av dess olika
uppenbarelseformer. Betraktad ur den poetiska
verksamhetens synvinkel ska Goethe alltså
underställas de lagar, som gäller vid estetisk
bedömning, och inga andra. Om Croces något
ofullständigt kartlagda vägar till en enhetlig
uppfattning är de enda framkomliga behöver
inte här diskuteras, men det kan ha sitt intresse
att jämföra hans vetenskapliga
renlevnadsprinciper med Thomas Manns sätt att gripa sig an
ämnet, och det visar sig då att samtidens
främste Goethe-tolkare haft mycket litet att lära
av dess mest ansedde estetiker. Thomas Mann
står mycket närmare de filosoferande
litteraturforskare, framför allft Simmel och Gundolf, som
genom "Wesensschau" el. dyl. trott sig konwna
urfeniomenet Goethe på spåren. Han är lika
stor synkretist som dessa och gör inga
kategori-klyvningar mellan diktaren, levnadskonstnären,
naturforskaren etc. Inte heller står han
främmande för gudomliggörandet. "Lotte i Weimar"
är boken om en övermänniska, som det inte
skulle falla någon in att mäta med vanliga
mått. Så långt skulle det alltså kunna tyckas,
som om Thomas Mann endast fortsatt den
tradition, vilken av Croce får epitetet "dekadent",
men det finns en avgörande skillnad. Thomas
Mann är psykolog, och såväl hans
essayis-tiska produktion som romanbiografin "Lotte
i Weimar" söker ge ett psykologiskt
underbyggt och motiverat geniporträtt. I viss mån
delar han väl tyskarnas svaghet för filosofiska
generaliseringar, men dessa torde knappast ha
inverkat menligt på analysens skärpa. Med
förkärlek letar han fram detaljer, som är ägnade
att belysa det Proteus-artade, det i sin dubbelhet
både fascinerande och frånstötande hos
undantagsmänniskan. Det finns åtskilliga inslag i
Goethes liv, som även mycket utförliga
biografier skyggt går förbi, därför att de enligt
konventionell uppfattning är oförenliga med
mänsklig storhet. Historien om den utvalde,
gudarnas älskling, blir i standardbiografin
gärna folkviseromantik, patriarkalisk
bieder-meieridyll och klassiskt stiliserad hjältesaga
i lagom blandning, men i Thomas Manns
version blir den snarare ett Faust-spel, där det
sublima och det löjliga, det kosmiska och det
alltför mänskliga, det sudomhga och det
demoniska ingår som varandra kompletterande
element. Här finns varken det ytligt realistiska
grodperspektivet eller den ytligt idealistiska
förväxlingen av geni och ideal, båda lika
vanliga i Goethe-litteraturen. Goethes storhet
betingas för Thomas Mann av att han är element
tär som naturen själv, en återspegling av
tillvarons totalitet, "die Gott-Natur". Han är icke
någon andlighetens partikularist som den
idealistiska genitypen utan objektiv och universell,
i sympatisk kontakt med allt levande. Kulturens
uppgift och bildningens innebörd är för honom
att ge medvetande, karaktär, form åt naturens
omedvetna, formlösa mångfald, men till denna
uppgift ges inga ideella förebilder utanför
naturens egen verklighet. Naturens
förandligande är en av dess egna metamorfoser, och
det är den skapande människan som bringar
denna process till fullbordan. Med denna
uppfattning har Thomas Mann ingen svårighet att
förena Goethes allbekanta kyla, hans "tolerans
utan mildhet". Det mänskliga livets detaljer
blir i universella sammanhang blott relativa
värden, och en vishet som överblickar alft blir
leende, förstående ironi, men den saknar
spontan värme. Croce säger med förtrytelse, att den
"naturalistiska dekadlansen" gjort Goethe till
något slags "mäktigt och härligt djur", och
Thomas Mann ger ett visst psykologiskt stöd
även åt en dylik grotesk uppfattning, ty i
Goethes naturbundenhet finns något neutralt
och indifferent, som sträcker sig utanför de
humana kategorierna. Som "elementarande"
har den utvalda människan fått välsignelse icke
blott från himlen utan även från djupet, och
mer än profeter och helgon kan hon därför
kallas Guds väsens avbild, ty Gud är det hela,
den totala verklighetens syntes.
Alltså inordnas till sist även Goethe-gestalten
i den metafysik, som vi känner igen från
Josefromanen. "Lotte i Weimar" publicerades först
som följetong i tidskriften Mass und Wert,
sedan Josef-romanen redan påbörjats, och den
kan sålunda kallas ett mellanspel i arbetet på
det bibliska romanverket. Det skulle dock
säkerligen vara oriktigt att betrakta Thomas Manns
geniuppfattning som en teori färdig att
applicera på Goethe. Förhållandet torde snarare vara
det motsatta, d. v. s. att ett helt livs
Goethe-studium tvingat fram teorin som enda
slutgiltiga lösning på ett högst sammansatt
problem. Men det filosofiska skelettet kan
knappast bli avgörande för värderinigen av
Goethe-gestalten sådatn den framträder i "Lotte i Wei-
698-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
