Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fångar ens intresse kan det vara därför att inte
heller han förmått dölja att han hyser en sådan
förkärlek. Så förhåller det sig med Charles
Morgans "Spegelbilder".
Det är gamla bekanta essayer man på nytt
konfronteras med. När man under de mest
instängda krigsåren fick tag i ett nummer av
Times Literary Supplement, kunde den
inledande essayn handla om praktiskt taget vad
som helst, men rubriken "Menander’s Mirror"
var alltid densamma. Det var Charles Morgan
som hade gömt sig bakom det vördade
litteraturbladets anonymitetsridå, och när detta
ganska snart avslöjades, kunde man förebrå sig
att man inte förstått det med en gång, så typiskt
morganska är nämligen essayerna, trots att
även han satt på sig uniform.
I stället för att leta upp något mer eller
mindre sönderbrutet gevär har han hävdat sin
originalitet genom att välja spegeln som vapen.
Det är modigt, ty den är ju inte för inte
kurtisens och passivitetens symbol. Man glömmer
lätt att den också är Platons och Pauli bild för
att fixera ofullständigheten i vår
verklighetsuppfattning. När Morgan i essayn om Emily
Brontë hävdar att ingen kan fatta hennes geni
som inte allvarligt och lidelsefullt omfattar
idén om tidens och det materiella skeendets
illusoriska natur, så gäller det även honom
själv. Man får komma ihåg båda betydelserna
om man vill fatta Morgan.
Hos den speglande passivitetens Morgan finns
det alltid ett moment av kurtis och
underhållning. Han skriver hänfört över "La douceur
de vivre" och säger där om Max Beerbohms
-essayer att de ger intryck av en konversation
i solnedgången, då dagens värsta hetta är över
— också det är självkarakteristik. Begreppet
nytta avhånar han lika fränt som Gunnar
Ekelöf i sin folkhemssatir i "Non serviam". Han
kan ägna den sublima frågan om Emily Brontë
varit kär i någon karl eller ej en stor uppsats
och kommer där farligt nära det
litteraturhistoriska kafferepspladdret. Det finns passager
i Morgans essayer som kan uppskattas endast
av den som menar att konversation i och för
sig är en konstart; i dem avslöjar Morgan sina
begränsningar. Som konversatör måste han
vara individualist, och han fnyser också av
förakt för dem som vågar tillmäta de
kollektiva, sociala rörelserna någon verklig betydelse.
Essayen om Thomas Hardy är väsentligen
polemik mot kritiker som vågat hävda att
människan också är samhällsvarelse: De skiljer sig
inte så mycket från drottning Victorias
allvarliga undersåtar! Tillmålet är knappast
dräpande, kanske tvärtom, ty är det inte glädjande
att victorianism äntligen har blivit skällsord
i The Times? När Morgan fullföljer sin
konservativa linje, framstår Yeats som den siste
engelske poeten. Tjugutalet och trettiotalet var
poetiskt ofruktbara, intygar han. T. S. Eliots
namn nämner han inte, när han försöker en
analys av det nuvarande poetiska läget. Han
förespår en romantik, som han inte kan ge
några belägg för, men om vilken han ändå kan
säga: "Det enda vi kan vara säkra på är att
när den engelska poesiens nya blomstringstid
inträder, kommer den inte att fästa sig vid
halvgamla guvernanters ogillande och kommer
inte att bli antiromantisk på samma aggressiva
sätt som tjugo- och trettiotalsgenerationerna."
Det är väl guveroantord om något skall vara
det. Till Morgans heder skall sägas att det är
enda gången han låter på det sättet.
Styrkan i Morgans essaysamling — och den
finns där — är i själva verket att han ganska
väl känner även den som för ordet. Herrn som
tar sina promenader i St. James’s Park -— så
framställer han gärna sig själv — med Londons
ruiner för ögonen är konversatör bara när han
sitter framför brasan — han har också av
kriget pressats att fungera lika socialt som dem
han polemiserar mot, och då blir han något av
lekmannapredikant. Men inte någon odräglig
sådan; även här ger ett citat den bästa
karakteristiken. Han skriver om Pascal: "Andra
skriftställare som utgår från en hos dem själva
förankrad tro, stöter ofta bort sina läsare
genom att använda en alltför bekvämt
auktoritativ ton. Sedan de, som de tror, har nått
sitt mål, glömmer de resan, dess tröttsamhet
och ovisshet; de glömmer hur de sjönk ner vid
vägkanten liksom kanske deras läsare för
ögonblicket ... Pascal... ger intryck av att inte ha
lämnat många vägar oprövade. Han hyser det
medlidande som endast ett eget lidande ger.
Han fördömer sällan, han föredrar alltid att
beklaga och han reserverar de hårda orden åt
dem som skryter med sin likgiltighet." Så
kunde aldrig den renodlade konversa.tören
skriva, och någon tillfällighet är det inte hos
Morgan. Hans intellekt brinner med kylig låga,
men det brinner. Han blir patetisk när han
.6 BLM 1946 viii
705
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
