Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
så mycket djupare intryck som det avtecknar
sig mot en bakgrund av elände. Ett mycket
utpräglat estetiskt sinne är en annan av denna
reseskildrerskas stora tillgångar.
När man har läst slut, vad Elly Jannes har
att berätta om de människor hon har mött,
tycker man sig ha fått en klar bild av hur det
verkligen ser ut på kontinenten. En mycket
rikhaltig samling utmärkta foton, som
författarinnan själv har tagit, bidrar att ge hennes
skildringar konkretion. Åke Thulstrup
Kortare anmälningar
Sture Axelson: Nästa sommar. Bonniers
1946. 6:75.
Poeten Sture Axelson debuterar som prosaist
med en fjunlätt sommarhistoria om några
borgerligt-akademiska ungdomar som under en
sorglös ferie leka ett slags erotisk
hela-havet-stormar, vilken som alla andra lekar rinner ut
i sanden. Idyllen räddas från faddhet genom
att vara förlagd till 1939. Människoskildringen
står på den allra flyktigaste skissens nivå och
rör sig med de blodunga årens grunda och
lättrörda känsloliv. Puckelryggen Jakob är en
konventionell teaterbov som söker sin tröst i att
ställa till trassel för andra och, lika
konventionellt, kompenserar sin underlägsenhet i
författarskap. Mer glädje har man då av det
lyriska ordsvallet i impressionistiska
stämningsbroderier och landskapsstycken, där
läsaren bringas att med alla sinnen insupa den
svenska sommarens härligheter, dofter, toner
och vindar. Det finns väl amerikanska
anknytningar även hos denne unge författare —
närmast kommer jag att tänka på Saroyan — men
säkert är, att åtskilligt i hans lilla bok tyder på
släktskap med Erik Asklund och via honom
med Strindberg och Hjalmar Söderberg, en
hemmasvensk linje sålunda. Men om prosan
verkligen är Sture Axelsons modersmål och om
hans människointresse förmår tränga under
ytan, återstår ännu att se. Holger Ahlenius
- ’ it:
Lorens von Numers: Snäckans bröder.
Fahlcrantz & Gumaelius 1946. 11:-—.
Finländaren Lorens von Numers, känd som
kåsör och poet i den svajiga stilen, har med
synbar fröjd och uppbyggelse fördjupat sig
i Francois Villons levnad och verk. Av det
fåtal fakta i skaldens dimomhöljda biografi,
som Villon-forskningen efter gigantiska mödor
lyckats framdraga, har han gjort en serie löst
sammanfogade tableaux vivants, genomförda
med lärdom och glädjeburen
uppfinningsrikedom, omsorgsfullt tillvaratagen lokalfärg och
medeltidskolorit samt mycken stilistisk brio.
Det stannar dock vid något utvärtes, vid
det pittoreskt genrebetonade och figurmässiga
— något i stil med Shakespeare-filmen
"Henrik V", minus de levande rösterna! — och
något försök till psykologisk genomlysning av
mäster Francois och hans värda stallbröder
i förbrytarskrået "la coquille" skall man leta
förgäves efter. Den "teori" som författaren en
smula anspråksfullt talar om i förordet tycks
inskränka sig till hypotesen, att Villon under
sina talrika fäneelsesejourer ådragit sig
lungsot och skrev "Stora testamentet" i ett
sinnestillstånd som endels framkallats av sjukdomen^
endels av bakruset. Emellertid läser man boken
med stort och ogemenit nöje, inte minst därför
att den också innehåller ett tiotal av Villons
ballader i svensk översättning. Huruvida von
Numers i sina tolkningsförsök lyckats bättre
eller sämre än vår egen Ane Randel, är kvistigt
nog att avgöra. Personligen är jag benägen att
tillerkänna finländaren segerkransen utom i tre
fall: "Den vackra vapenhandlerskans
klagosång", balladen till modern samt "Ballad vari
Villon ber alla om förlåtelse"; dessa tre
odödliga mästerverk i skaldens produktion synas
mig ha fått en bättre och vackrare svensk
språkdräkt av Ane Randel. Jag kan slutligen inte
lämna opåkallad den oerhörda förbistringen
i fråga om stavningen av egennamn, ortsnamn,
gatunamn o. dyl., där franska och svenska
språkformer ständigt växla. Det är ett klent
försvar av författaren, då han som enda metod
säger sig ha följt "det fonetiskt tilltalande",
och myntsorten "riksdaler" verkar enbart fånig
i denna skildring av franskt 1400-tal.
Holger Ahlenius
JaschàGolowanjuk: Den heliga
lögnen.Wahlström & Widstrand 1946. 9: 50.
Jascha Golowanjuk har ur en dammvrå i sin
nu tydligen rätt tomma sagofjärding plockat
upp en äldre trasfröken ur den internationella
högadeln och om henne skrivit ner några små
hjärtlösa anekdoter, som satts upp i best-seller-
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
