Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
format. Den stackars grevinnan, vars snålhet
och originalitet bottnar i sinnessjukdom, kunde
i en annan berättelse, skriven av en författare
med åtminstone en smula gestaltskapande
förmåga, eller t. o. m. några konstlösa
memoarer ha blivit en levande, burlesk eller tragisk
person. Här blir hon bara en talande och
handlande vaxdocka, som tjänar till att illustrera
tarvligheten hos den sympatiskt skildrade del
av bokens personer, som förlänger sina liv med
att gapskratta åt sin sjuka väninina. I senare
delen av boken träder hon något tillbaka för
berättaren, en själfull ung kapellmästare, den
lidande chefen för tre musiker med "träaktiga
ansikten".
Stilens kantighet och färglöshet kan möjligen
förklaras av att författaren skriver på ett
främmande språk. På graden av originalitet i hans
infall må endast ett exempel anföras: "Att
Beethoven vände sig i sin grav är ett för tamt
uttryck, han måste ha roterat i sin kista ..."
Åke Runnquist
Thomas Funck: Småstycken. Bonniers 1946.
4: 50.
Tiden vimlair av debuter, och om jag inte är
fel underrättad lär Thomas Funcks både
an-språksfuEa och anspråkslösa lilla fabelsamling
vara en av dem. Av det något arkaiska språket
att döma kunde författaren vara finländare,
men eftersom boken vittnar om utvecklad
stilkänsla, kan man ju också skriva ha.ns språk på
dennas konto, så väl är det avpassat till dessa
små, än originella, än groteska sagor. I sådana
sammanhang passar det med verb i pluralis,
hava i stället för ha och bliva i stället för bli.
Redan i ett av de första anslagen,
"Gränderna", får man em fläkt av romantikens ande,
men det är en modern romantik, starkt ådrad
av ironi. I den gamska egenartade, dialogerade
"Sjöjungfrun" tycker man sig höra ett
stäm-ndngsainslag påminnande om de buddhistiska
växelsångernas, jämför Dhaniyasutta. I
"Blomsonen" återfinns det evigt rousseauanska
liksom överhuvud i många andra av dessa ibland
själviroiwstkt natursvärmiska och
stadsfrån-vända saker. "Barabu", den fyrsatsiga,
burleska sviten "Nöjesfältet" och framför aiMt den
originella "Romans" vittnar dessutom att
musiken är en av Funcks inspirationskällor. Man
noterar de oftia roliga, oväntade, både
tanke-och känslomässigt uppfrisk/ande anslagen i
denna lilla bok, som till femtio procent är sådan
att den ger den höstlige recensenten hopp om
framtiden. Författaren anser emellertid på ett
ställe att det är jusft oerfarna seglare som revar,
vilket är oriktigt: boken kurade ha sovrats. Man
kommer ofta lika fort fram med mindre duk.
Detta är (för att sluta recensionen
romamtiskt-ironiskt) ett råd av en gammal fiskargubbe,
som även han haft orevat. Gunnar Ekelöf
Lars Jansson: ...och ändå gryr dagen...
Bonniers 1946. 6:50.
Hjalmar Söderberg-traditionen har alltid
varit stark och levande i Finlands svenska
litteratur, men när en tjugoårig debutant från
andra sidan Bottenhavet kallar sin hjälte, som
från barn och skolpojke växer upp till yngling,
för Martin, så är det att i onödan understryka
beroendet av förebilden; detta märks tydligt
nog ändå: i den på en gång klara och
melo-diösa stilen, i återgivandet av de vuxnas
motsägelser, sådana de te sig ur barnets synvinkel,
i familjeinteriörerna och de erotiska
stämningsbroderierna! Med små och fina medel har
författaren eljest lyckats få fram det
fantasi-begåvade barnets smärtsamma
verklighetsanpassning, upptäckten av den egna kroppen,
det obesvarade, ofta kvalfyllda svärmeriet för
den tidigare utvecklade kamraten, de ömtåliga
självhävdelsefrågorna med deras växling
mellan fysiskt och intellektuellt, de första blyga
närmandena till motsatta könet, de första
nederlagen och den nattsvarta pessimism de utlösa,
bitterheten hos den som tror sig stå utanför,
de ständiga kasten i ynglingasjälen,
gymnasistgrubblet och studentfilosofin, det första
famntagets vilda sötma och äcklet och ledan efteråt.
Vad man kan anmärka, är att allt detta är på
tok för uttänjt och dessutom för blekt och
blod-fattigt samt att det är för löst sammanhållet.
Tidsförskjutningarna äro alltför svagt
markerade med kronologisk oklarhet som resultat.
Ett par språkliga konstigheter äro kanske att
betrakta som finlandismer. "Mot ovanligheten"
(s. 67) är sålunda ett något krångligt uttryck
för "som vanligt", medan "barren" (s. 83)
i gymnastiksalen förmodligen är vad vi kalla
bommen. Holger Ahlenius
712
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
