Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Werner Aspenström: Skyddsrummet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WERNER ASPENSTRÖM
Mot vanan flydde han inte ut på kaféet utan
satt kvar och låtsades arbeta på en filmtext.
Hon kom kilande uppför trapporna i hela sin
rastlösa luggslitenhet, slet av sig kappan,
baskern och galoscherna, snodde om sig
förklädet med det kroniskt småprickiga mönstret,
kavlade upp ärmarna, installerade sig i
centrum och lät falkögonen ta de vanliga
stickproven.
— Herremingud, så ni har schafsat till, sa
hon. För att genast därpå starta och denna
gång med garderobernas innehav av strumpor.
Han förvånades över hennes oväntat stora
fångst, som nästan fick honom att tro att han
gått i sömnen och stulit strumpor från
grannarnas klädstreck. Hur de annars kommit i
hans ägo begrep han inte. Skyar av olust
genomfor honom, när han såg henne vända ut
och in på strumporna, lukta, gnugga och fnatta
på dem på jakt efter hål att laga.
Anade denna vardagens främsta tillbedjerska
något om den fara som hotade? Kunde han
hos henne upptäcka samma tecken på
kvävning, vilket utmärkt bevis för hans egen
misstanke! Vid kaffet frågade han henne hur hon
mådde.
Jo, hon mådde så bra.
Om allt verkligen var som det skulle?
Jo, allt var som det skulle.
Om hon inte hade lagt märke till något
ovan-ligt?
Ovanligt?
Ja.
Vad menade han med det?
Ja, vad skulle han säga: något tryckande,
någonting overkligt, någonting som var på väg
mot dem med en svindlande hastighet.
På det svarade hon inte. Hon hade fått syn
på en ensam strumpa som var slängd under en
stol. Hon kastade sig ner och klöste fram den.
Måste ju tillrättavisa:
— Hur ni schajsar till.
Men hon hade svårt att dölja sin stolthet
över att på nytt få ingripa i den heliga
ordningens namn och tillade, förtjust läppjande på
orden:
— Hur skulle ni kunna klara er utan mig?
Då skämdes han över sitt enfaldiga spionage
och lät frågorna förfalla.
— Nej, det här ger inte bröd, sa systern,
rädd för tystnaden som följde. Hon flög upp
från bordet och borrade sig in i de paradisiska
garderoberna.
Han lutade ritbrädet mot soffgaveln, rafsade
åt sig några småslantar och gick ut.
Innan han vek in på tvärgatan till kaféet
kastade han en blick upp mot torget. Där
trängdes en klunga människor. Fram ur klungan
stack kylaren på en lastbil. Frestelsen blev för
stark, han knäppte kavajen och började
små-springa i riktning mot folkmassan. På
trottoaren bredvid bilen låg en häst. Från bogen
och bakåt lyste köttet naket i en bred strimma.
En slaktmask låg på fotsteget till förarhytten.
Blod hade stänkt högt upp på en lyktstolpe.
Två slanor var resta mot bilflaket, man hade
börjat baxa upp den livlösa kroppen. En polis
stod och såg på utan att hjälpa till.
I en öppning vid den bakre slanan lyckades
han tränga in handen och skjuta på. Några
hoppade upp på flaket och hjälpte till att dra
i hovarna. När kroppen var uppbaxad körde
bilen genast bort och de nyfikna skingrades åt.
Han slog sig i språk med en man som sett
hur olyckan tillgått.
Sansat och ingående berättade denne hur allt
avlöpt och hur han själv först av alla kommit
att tänka på att hämta en slaktare som kunde
avliva det stackars djuret.
— Men vem tillhör det? frågade han
mannen.
— Tillhör?
— Ja. Någon måste vara ägare till hästen.
— Fråga inte mig. Ingen hade tid att tänka
på det.
— Nånstans måste han ha kommit från.
732
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
