Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Löfgren: Rast och vandring. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LÖFGREN
RAST OCH VANDRING
Ovädret kom tillbaka. Snart skulle det vara
över dem, i tunga molnmassor rullade det mot
dem genom passet. Bortom bäckarnas sorl som
dansade mellan fjällväggarna steg avlägset och
ännu knappt förnimbart ett sus med enstaka
stötar som blev till dån. Heden mörknade,
blommor slöt sina kalkar, uppe i luften seglade
vråk och fjällhök i snabbare bågar och på
marken slet de första vindkasten i videsnår och
dvärgbjörk.
Stigen de gick var en fåra, ibland ett helt
system av fåror, djupt nergrävda mellan tuvor
med kråkris, odon och fjälljung. Renar och
mänskor hade gått där år efter år, och där
fötterna trampat markens växter till döds hade
islossningens flöden haft lätt arbete med att
spola undan sand och småsten. Men på tuvorna
frodades riset, det sträckte sig in över stigen,
och där hans knän slagit undan det vajade det
tillbaka och slog frasande mot hennes
vindtygs-byxor.
Hon var egentligen inte trött, det kunde hon
rimligtvis inte vara. Två och en halv timmes
vandring ännu bara, hon hade klarat mycket
längre bitar bra ett par föregående dagar. Utan
sin ryggsäck gick hon också, han bar den
vårdslöst slängd över ena axeln. Hans egen var
redan i stugan dit de skulle. Ibland såg han
sig om för att vara säker om att hon var med
men sa oftast ingenting. Inget hade han sagt
om hur besvärligt det var för honom att gå
fram och tillbaka genom passet för att hämta
henne. Ingenting om det förargliga i att säll-
skapet försenades en dag. Ingenting om
fruntimmers lokalsinne...
Hon var faktiskt inte trött, och ändå gick
hon en stund som man inte bör gå: med
ansiktet vänt mot marken. Det gav ett slags
vilsam slapphet, och man snubblade inte över
några stenar. I framkanten av hennes synkrets
rörde sig hans ben i långa, lugna kliv. I
blickpunkten hade hon stigen framför sina fötter.
Hon flyttade blicken i takt med sina eima steg,
en ganska snabb och ibland lite ojämn takt.
Och stegen hade en egen rytm, precis som
hjulens klapper mot skenskarvarna alltid fick
det för henne när hon åkte tåg. Fyra
dubbelsteg räckte den här — och så fyra dubbelsteg
igen. Det hade börjat med att hon helt enkelt
gick och räknade:
ett-å-två-å-tre-å-fy-ra-ett-å-två-å-tre-å-fy-ra ... Men utan att hon visste när
det börjat hade rytmen fått en text:
/ag-vill-lägga-mig-ner-k-sova •— jag vill lägga mig ner
å sova ...
Hon hade sagt det flera gånger tyst för sig
själv, innan hon tänkte på innebörden i ramsan,
och då log hon litet och skakade på huvudet.
Hon var inte alls trött. Men rytmen fanns, det
gick inte att komma ifrån den, och för resten
försökte hon inte. Jag vill lägga mig ner å
sova... En stor sten låg mitt i stigen, hon fick
ta ett långt kliv som rubbade rytmen:
ja-a-ag-x\\\-lägga-mig-ner-h-so-v&...
En vindstöt kom henne att se upp. Hon blev
förskräckt av att se molnen så lågt och så nära.
Hon frågade:
741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
