Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Löfgren: Rast och vandring. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LÖFGREN
— Säg, Axel, hittar du vägen säkert? Vore
det inte bäst att vänta här tills det är över?
Han sa:
— Det är klart att jag hittar vägen. Här
finns ju inget skygg, det är bäst att vi
fortsätter. Är du mycket trött?
— Nej, inte därför ...
Hon visste att han sagt det förr. Den här
fjälltrakten kunde aldrig bli farlig för den som
kände till den. Stigarna var väl trampade, och
på alla tveksamma ställen var de märkta,
passens bottnar var torra. Och man hade aldrig
mer än ett par timmars väg till närmaste stuga.
Nu kom regnet på allvar, en stormvind slog
det rätt in mot deras ansikten. De måste luta
sig framåt, och hon började undra om hon
kanske ändå var trött. Högt ovanför dem tjöt
vinden i bergsskrevorna. Molnet var omkring
dem, de kunde nästan ingenting se.
Efter den första stormilen kom det ett par
sekunders paus. Axel gick vid sidan av stigen
några steg, väntade in henne.
— Var det mycket sent som du kom fram
i går? frågade han.
Hon tänkte: han har blivit nyfiken på det,
sen vi har gått i snart tre timmar. Och hon
mindes vandringen med bondpojken som funnit
henne. Hur de kommit fram till byn, där den
låg nästan mörk med gråa hus och med skällor
kläppande inne i fjösen.
— Inte mycket sent, sa hon. Vid tio, så där.
— Men du var mycket trött då?
— Jag skulle inte ha orkat mer.
Hon mindes trädfället som hon sjunkit hop
på, skymningsdimman som stigit kall mellan
granarna. Bondpojkens storögda häpnad när
han funnit henne där.
— Men det var ju mitt eget fel alltsammans.
—- Var det verkligen det? Så de inte gick
ifrån dig av tanklöshet eller slarv?
— Jag sa åt dom att gå före. Det var så
vackert där vi hade rastat, och jag tänkte jag
lätt skulle kunna hinna ifatt dom. Sen kunde
jag inte se någon stig alls. Letade de länge efter
mig?
— Ett par timmar. De hade gått en kvart
innan de vände om, och du var ju försvunnen.
Det där försenade dom, så vi i förtruppen fick
inte veta något förrän fram på kvällen.
— När jag ringde ungefär?
— Ja, just då. Hade du ringt en kvart senare,
så hade vi varit på väg för att leta igen.
Han log vid tanken på hur bekvämt det var
i fjällen nu, med telefon i många stugor. Hon
log tillbaka i ett slags obestämt samförstånd.
Sen kom blåsten och regnet med ny styrka, och
han måste inta sin plats på stigen. Hon fick lä
bakom honom då. Det kunde hon behöva.
Varför hade hon dröjt så länge med att
fråga? Och varför kände hon sig så behaglig
till mods? Hon undrade där hon gick bakom
honom.
Var det ett bakslag efter skräcken som hon
känt i går? Hon, Vera, hade varit rädd på fullt
allvar. Men ovädret hade mött henne ensam,
kanske samma oväder som kom tillbaka nu.
Hon hade gått över mark, där det inte syntes
någon stig, och skymningen hade börjat falla.
När det var för sent insåg hon att hon borde
stannat i den trakt där de andra skulle söka
henne. Men hon hade bara gått — neråt hela
tiden, man måste ju komma till mänskor då.
Hon hade kommit till skogen. Många
vindfällen, övervuxna med mossa, hade hon snubblat
över, hål mellan stenar hade hon trampat ner i,
innan hon nådde en stig. Om inte bondpojken
hade träffat på henne där, hade hon väl sjunkit
samman alldeles. Hon orkade inte ens tänka,
som så många gånger förr under färden: Vad
hade jag här att göra? — Framme i byn, sen
hon ringt till sin man, hade hon ätit litet mat
och sedan sovit stentungt till långt fram på
dagen. Hon hade klätt sig makligt och nätt och
jämnt hunnit äta, när han kommit i en fart,
tackat bondfolket, betalat vad hon var skyldig
(hon fick ta hand om kvittot), svängt hennes
742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
