Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Alf Ahlberg: Viktor Rydbergs ”Faust”-översättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF AHLBERG
VIKTOR RYDBERGS
"FAUST"-ÖVER SÄTTNING
1
Till de få ting, om vilka det råder en
tämligen enig opinion bland den bildade
allmänheten i Sverige, får väl anses höra, att
Rydbergs översättning av Goethes "Faust" är
synnerligen lyckad. Warburg kallar den "en
mästerlig tolkning, en översättarbragd", och
det uttrycket präntades i oss redan i skolan.
Något mera moderat heter det i Nordisk
familjebok, att den "utmärker sig för stor
formskönhet och trohet mot originalet, om
den än måhända något för starkt avdämpat
dess språkliga kraft". Jag har hört mer än en
omdömesgill människa försäkra, att den t. o. m.
överträffar originalet i skönhet. Den enda
fräna kritik jag känner är Strindbergs, som
återfinnes i "Öppna brev till Intima teatern"
{"Samlade skrifter" del 50, s. 273 ff.). Där
säges den vara "knåpad, olevad, abstrakt som
av en kammarfilosof, opåtaglig, icke sångbar,
med ett ord dålig", medan äldre översättningar
(av Melin och Andersson) får ett bättre betyg.
Men denna kritik tycks icke ha gjort något
större intryck. Det måste också erkännas, att
de exempel, varmed den belägges, knappast
verkar övertygande. Strindbergs allmänna
subjektivitet är ju alltför välkänd och föranledde
ofta orättvisor. Därtill kom hans speciella
ani-mositet mot Rydberg alltsedan åtalet mot
"Giftas", idiosynkrasien mot "den siste
atenaren", som "vände på nattkappan och kallade
oss svin och hundar", som det heter i "Tal till
svenska nationen".
Den enighet om verkets förträfflighet, som
man kan konstatera, beror emellertid i de
flesta fall säkerligen icke på något mera
ingående studium eller på en kritisk jämförelse
med Goethes text. Den är, som fallet brukar
vara med sådant, en produkt av vana och
upprepning. Det är väl jämförelsevis få, som gjort
sig mödan att själva närmare undersöka saken.
Jag tillstår gärna, att jag icke skulle ha hört
till dem, om jag icke händelsevis vid en
folkhögskolekurs kommit att göra ett försök att
för eleverna referera dikten och läsa några
partier ur den. Då fanns ingen annan utväg
än att gå till Rydbergs tolkning, och jag
nalkades den med en reverentia e longinquo,
ty det var väl minst trettio år sedan jag senast
sysslat med den. Icke utan förvåning måste
jag då konstatera, att Strindbergs kritik med
alla sina överdrifter och orättvisor ändå på
högst väsentliga punkter måste anses
berättigad. Otvivelaktigt finns det enskildheter, som
"utmärker sig för stor formskönhet och trohet
mot originalet". Men med bästa vilja kan
översättningen som helhet enligt min mening
svårligen kallas något mästerverk. Mycket i den
är medelmåttigt och inte så litet direkt
peko-ralistiskt. Det finns scener, som helt enkelt är
onjutbara. Rydberg hade som diktare sin stor-
747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
