Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Dickens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
DICKENS
1
Taine, som i sin engelska litteraturhistoria
fick ett så utomordentligt grepp om de
diktare han kände temperamentets frändskap med
—- Shakespeare, Thackeray och Carlyle, "sorte
de mastodonte égaré dans un monde qui n’est
pas fait pour lui" —, misslyckades ganska
totalt, när han grep sig an med Dickens;
läser man filosofen Alains i fjol utkomna
Dickensbok (där det bland annat heter, att
Dickens’ stil är så gott som identisk med
Vol-taires!), undrar man, om någonsin en
fransman kan förstå Dickens — det skulle i så fall
vara ett så smidigt intellekt som André Gides.
Det är emellertid intressant nog att följa Taines
bemödanden — särskilt för den som känner
samma ursprungliga svårigheter som han. Taine
börjar med en karakteristik av Dickens som
målare och antecknar hans nästan
hallucinatoriskt intensiva impressionism: han fångar
gatans och gatvandrarens liv i tusen, skarpt
sedda detaljer, han känner endast de enkla
känslorna men dem i gengäld i varje vrå, han
pendlar mellan sarkasmer och ett slags nervös
glädje. För att rätt förstå detta, säger Taine,
bör man föreställa sig en Londongata en regnig
vinterdag:
"Det intensiva gasljuset pinar ögat,
strömmar genom butikernas skyltfönster, återkastas
på de förbigåendes ansikten, och när detta
Una Pope-Hennessy: Charles Dickens. Chatto and
Windus. 1945.
Alain: En lisant Dickens. NRF. 1945.
brutala ljus kastar sig emot deras sammanbitna
drag, framhäver det med en oändlighet av
detaljer och med en avslöjande kraft deras
rynkor, deras oformligheter och plågade
uttryck. Om man så i denna hetsade och smutsiga
massa upptäcker en ung flicka, så får hennes
fräscha ansikte av detta artificiella ljus färger,
som är överdrivna och falska; mot den regnande
och kalla bakgrunden avtecknar sig flickan med
en underlig gloria kring sig. Man kan inte se
henne utan att häpna: men man sätter handen
för ögonen för att dölja dem, och samtidigt med
att man beundrar belysningens styrka, tänker
man ofrivilligt på landets fria solljus, på dagens
lugna skönhet."
Taine har här antytt sin principiella
reservation inför Dickens’ värld, som han både i dess
sentimentalitet, dess humor och dess grymhet
finner onaturlig, ja, hysterisk. I ett sällsamt
andra kapitel i sin essay låter han den engelska
publiksmaken ha ordet och tio sidor igenom
adressera sig till Dickens med goda råd, som
i franska ögon är lika många dåliga råd. Den
engelska publiksmaken, som Dickens till sin
olycka slaviskt följde, krävde, att han skulle
vara moralisk, att hans böcker skulle kunna
läsas av unga flickor. Han skulle därför noga
akta sig för att måla passionen. Om Dickens
i "David Copperfield" och "Syrsan vid härden"
hade att skildra ett äktenskap i kris och en
kvinna utsatt för svåra misstankar, så fick han
skynda att återställa äktenskapets harmoni och
3 BLM 1946 ix
753
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
