Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Dickens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
mässa". Och den verkliga förklaringen anges
inte. Det talas bara litet ironiskt om att
skvallret "måste förstås uppsöka en annan kvinna"
(än den i hemmet kvarblivande svägerskan
Georgina Hogarth). Men denna andra kvinna
ägde påtaglig verklighet. Hon var aktris, och
Dickens hade sj älv engagerat henne för ett
framförande av Wilkie Collins’ pjäs "The Frozen
Deep", där Dickens spelade huvudrollen,
polarforskaren Richard Wardour. Hennes namn var
Ellen Ternan; redan under repetitionerna blev
Dickens förälskad i henne. Han fann sig snart
stå inför en svår situation. Han greps av
depression : "I want to escape from myself, my misery
is amazing." Han talade om "löw pulse, löw
voice, löw spirits, intense reaction". Han hade
för länge sedan upptäckt, att hans hustru var
slö och obegåvad — särskilt vid en jämförelse
med hans charmanta litterära väninnor i Paris.
Hon hade också fött honom tio barn och hade
förlorat sin charm. Redan under
förlovningstiden visar hans brev, att hon ägde ytterst
ogemytliga sidor. Nu gav han order om
förändringar i hemmet: han flyttade ut ur den
gemensamma dubbelsängen och lät förfärdiga
en dörr mellan sitt och sin hustrus sovrum.
Till sist kom skilsmässan. Sällsamt nog tog
svägerskan Georgina Dickens’ parti. Hustrun
avfärdades med en livränta och ett hus, och
barnen tillhöils att så litet som möjligt umgås
med modern. Det sällsammaste är, att Dickens
själv skrev två offentliga förklaringar i det
penibla ämnet. Den 12 juni 1858 publicerade
han i sin egen tidskrift, Household Words, en
artikel på avdelningen "Personal", där han
förklarade sig stå publiken så nära, att han var
skyldig den en förklaring även angående en
så rent personlig angelägenhet. Han förklarade,
att de elaka ryktena var "abominably false, and
that whosoever repeats one of them after this
denial, will lie as wilfully as foully as it is
possible for any false witness to lie before
Heaven and earth".
Denna dåraktiga och alltigenom lögnaktiga
förklaring fäste naturligtvis hela Englands
uppmärksamhet på skandalen, att landets störste
representant för gammaldags kristna dygder
och stabil borgerlighet gjort sig skyldig till
äktenskapsbrott. I sin andra artikel nämnde
Dickens, att det helt och hållet var svägerskan
Georginas förtjänst, att skilsmässan inte kommit
långt tidigare. "Två tokiga personer" (han
åsyftade sin svärmor och hennes dotter!) hade
kopplat samman skilsmässan med en viss ung
dam, som han kände stor aktning och
tillgivenhet för: "Upon my soul and honour, there is
not ön this earth a möre virtuous and spotless
creature. I know her to be innocent and puré
and as good as my own dear daughters. Further,
I am quite sure that Mrs. Dickens, having
re-ceived this assurance from me, must now believe
me, in the respect I know her to have for me
and in the perfect confidence I know her in her
better moments to repose in my truthfulness."
Gällde denna dementi hustruns syster
Geor-gina, var den riktig. Gällde den Ellen Ternan
var den lögnaktig. Dickens’ vän och biograf
Forster undviker sorgfälligt att ens nämna
dennas namn. Ett faktum var emellertid, att
Dickens i en ålder av fyrtiosex år lämnade en
fyrtiotreårig maka, som fött honom tio barn,
och inledde en förbindelse med en adertonårig
aktris, som kom att vara i icke mindre än tolv
år; de hade också en son tillsammans. Att detta
kunde ske, är begripligt. Men vad som är svårt
att försona sig med eller ens fatta, är att Dickens
försvarade sig med rena lögner och gentemot
sin hustru visade en hänsynslöshet, som gränsar
till brutalitet och frostig känslokyla.
Man erinrar sig två moment ur hans liv, när
man grubblar över denna episod. Dels hans
underligt överlägsna och nedlåtande ton, när
han omtalar de enkla arbetare, som han var
omgiven av, när han som mycket ung
förtjänade sitt bröd, och som så sällsamt
kontrasterar mot hans litterära medlidande med
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
