Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Drömstilen hos Strindberg och Kafka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÖMSTILEN HOS STRINDBERG OCII KAFKA
Kafka kom igenom omsider, efter döden, och
han var värd det — man vill ju gärna tro:
mest värd det av alla de glömda, som prövade
samma försök. Det är givetvis ej drömstilen
som sådan, som gör honom till en stor
författare, även om den konstituerar det vidast
synliga draget i hans profil. Det är skillnad på
dröm och dröm, som på vakendikt och
vakendikt. Och jag vill gärna tillstå, att det parti
i "Slottet", som gör på mig den djupaste
verkan, är Olgas berättelse i femtonde kapitlet,
och den tillhör i sina väsentliga delar
säkerligen icke det primära drömmaterialet, utan
är en sekundärkonstruktion. I romanens
tidigare partier har det varit alter egot K., som
har varit objektet för slottsmakternas
ogenomskådliga, nästan ogripbara åtgärder, och det
vilande temat har varit hans tafatta revolt och
harmsenhet häröver, med hotelser, som han
själv vet vara tomma; effektfulla riposter, som
dock i sista hand visa sig utan effekt; och
snabba klargenomskådande slutsatser, som
dock inom kort visa sig vara alldeles
irrelevanta, och beroende på misstag, eller som
i varje fall befinnas ej beröra sakens kärna.
Detta är ingen ovanlig drömkänsla. I Olgas
berättelse ställas vi ännu en gång inför
alldeles samma värld av outforskligt virrvarr och
självmotsägelse, där meningslösa tillfälligheter
spela en dominerande roll under anspråk på
djup visdom, och där ändå alltid den
misstanken är närvarande, att verkligen någon dold,
outforskad högre plan existerar. Men nu
upp-leves denna värld utan protest, i fullständig
ödmjukhet och undergivenhet. Och i och med
detta genomlyses den, och ensamhetskänslan
försvinner. I denna ståndpunktsskiftning, denna
övergång från sprattlande till stillhet, ser jag
i högre grad romanens innersta handling och
värde, än i själva utvecklingen av den
oavslutade berättelsetråden i visionernas
kalejdoskop.
Det finns intet standardrecept för diktning.
Drömexploateringen kan lika litet tjänstgöra
som dylikt, som Zolas
verklighetsprotokol-lering. Men en vidgning av möjligheterna kan
den betyda. Och kanske har den sitt främsta
värde för författare med överstark, hämmande
självkritik, hos vilka det är ett livsbehov att
kringgå det måhända stereotypt förkalkade,
vakna överjaget. Kanske vågar man till och
med rekommendera det som föryngringsbad
till hygieniskt bruk en och annan gång för var
och en. Att den kuren skulle lanseras just
i 1900-talets andra och tredje decennium, var
förvisso ett tidens tecken.
765
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
