Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Jaensson: Odysseus’ vardag i Dublin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
stans någon pekpinne. Det är en pedagog av
matematisk läggning som räknar ut hur det
skulle kunna ha gått Bolom under de och de
omständigheterna eller som frågar efter vilka
förutsättningar som skulle kunna finnas för
det eller det. Allt detta kan förvisso verka
tröttande, men det behöver inte göra det.
Vetgiriga och spekulativt anlagda naturer, sådana
med vetenskaplig läggning, torde i själva verket
inte ha så svårt att förstå inriktningen av
Joyces människointresse och torde heller inte
finna hans lektioner ointressanta.
Joyce anser att Stephen — det vill säga han
själv — har en konstnärlig läggning och Bloom
en vetenskaplig. Men hur mycket Joyce än är
konstnär, så är han också ett slags
vetenskapsman för vilken det i viss mån inte existerar
någon "tråkig" kunskap eller något ämne som
inte är värt att bli föremål för undersökning.
Följden av denna naturell har blivit att vi
i "Ulysses" bland mycket annat för första
gånger har fått en bild av hur vardagen,
rent "objektivt" sett, egentligen ser ut. En sak
som har sin betydelse i betraktande av hur
många vardagar som ingår i de flesta
människors liv. Bilden av banaliteten har dessutom
en fördold rymd, skapad av diktarens sällsynt
obanala väsen.
Som verkets båda stora höjdpunkter
betraktas sedan länge dels det ofantliga kapitel
(n:r 15) som anknyter till Circe-episoden i
"Odyssén" och som tilldrar sig i och kring
mrs Bella Cohens bordell, dels det sista kapitlet,
som innehåller fru Biooms fyrtiofemsidiga inre
monolog, löpande utan interpunktion. Men hur
rikt det förstnämnda avsnittet än är och hur
mycket det än avslöj ar om bottenskikten i
människans natur, så må det kanske tillåtas mig att
öppet bekänna att det ändå i stort sett inte på
mig gör det överväldigande intryck som det
anses böra göra. Det vilar, i mitt tycke,
något för konstfullt och påkostat över detta
kapitel, som inte bara genom sin enorma längd
utan även stilmässigt på något högst
besynnerligt sätt påminner om en tiggaropera — av
Wagner.
Inför Molly Biooms avslutningsmonolog
däremot har jag inte svårt att mumlande instämma
i bruset av entusiastiska lovord: "grandiost!",
"fantastiskt!", "virtuost avslöj ande!",
"elementärt storslaget!".
Kanske finns det någon som också delar mitt
intresse för det näst sista kapitlet, det med
frågor och svar. Vilken syntes! Vilken
brokighet! Vilka perspektiv! Och vilken tokighet!
Till dem som bara kommer att läsa enstaka
partier av boken skulle man dessutom vilja
rikta en uppmaning att inte försumma det
trettonde kapitlet, som under formen av en
verkligt originell parodi på missromanerna
framställer en scen ungefär lika vanlig i livet
som sällsynt i böckerna.
I all ofullständighet och hast må slutligen
påpekas att "Ulysses", som visserligen framför
allt imponerar genom sin konstnärliga
stränghet, sin sanning och sin moraliska
kompromiss-löshet också är en bok, späckad av humor.
Humor av alla de sorter:
galghumor,putslustighet, oemotståndliga dillerier, befängd ordkomik
och groteska fantasier. Joyce kan vara oväntat
och oemotståndligt rolig som ett barn och har
samtidigt de komplett desillusionerades grymt
torra skämtsamhet. På samma sätt innehåller
hans språk både naivistiska nybildningar (i stil
med Carrolls) och virtuosa stilpastischer. Pius
mycket annat.
Översättningen, av Th. Warburton, torde
vara så bra en översättning av detta nästan
oöversättliga verk kan bli och är som
prestation något ganska oerhört.
772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
