Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ligt prestera de önskade resultaten — i skolan
och i sin behärskade yttre attityd mot livet,
men maskineriet kom i olag genom den häftiga
pressen.
Detta yttrar sig utom i hans oförmåga att
balansera sig själv gentemot andra människor
även i de tvångsföreställningar, vilka
alltsomoftast gör sig påminta hos honom. En av dessa
är hans känsla av maktlöshet inför den snabbt
bortrinnande tiden. Han hinner ingenting, han
är redan tjugufem år, åderförkalkningen har
satt in för länge sedan, han har säkert redan
förspillt större delen av det aktiva liv hans
bräckliga natur kommer att tillåta honom —
hur skall han hinna uträtta något? En annan
sådan tvångstanke är föreställningen om berget.
Redan på första sidan dyker graniten upp.
Sverker sitter på en bergknalle och ser
tämligen liknöjt fem års arbete brinna upp. "Han
själv skulle sitta på berget alltid, bli en del av
det, förbergas." En annan gång ligger han en
sommardag i solskenet på stranden och
fantiserar om granitstupen ovanför. Där försiggick
fordom årliga orgiastiska riter, då en strängt
manlig församling under rusets inverkan sökte
ut en i sin krets, som "bar berget inom sig",
och krossade honom mot en häll. Det var dock
svårt att finna den rätte, ty ofta vet man inte
själv om sin inre börda. Sverker tycker sig
i sina mer optimistiska ögonblick rymma en
kärna, som sätter honom i stånd att förbli
oberörd inför yttervärldens förakt eller
beundran och inför hustruns önskan att han skall
hävda sig. Ofta slår det honom dock att den
kanske är identisk med de gamla hedningarnas
bergsstycke, att en bit steril granit är kärnan
i hans väsen och att det är därför han är olik
andra.
I slutavsnittet kommer han dock in på en
tankegång, som rätt mycket stämmer med det
gestaltpsykologiska program Arnér själv i en
liten polemik förra året skisserade som sitt
eget: "För om man ser det materiella från
den medvetna sidan, vad så? Jo, längtan efter
helhet, förening med hela tillvaron. Förr hette
det längtan efter Gud. Och Gud är i så fall
inte godheten, inte skönheten, utan helheten.
Det tillsammantagna." Här finner han
lösningen på sina problem: "Där finns
förklaringen till äregirigheten, irritationen över
andras existens, en irritation, som lika väl är
lust att identifiera sig, en etapp på vägen till
den slutgiltiga identifieringen. Där är också
förklaringen till förskräckelsen för tiden." Vi
får aldrig veta om Sverker utnyttjar den
möjlighet att återförenas med sin hustru, som
erbjuds honom i slutet, om i så fall de
ömsesidiga plågorna börjar på nytt. Men det har
ingen betydelse. Romanen är upplagd som en
presentation av hans egna personliga problem.
Att han finner en väg, som tycks leda ur dem
blir därför dess mest tillfredsställande slut.
Stilistiskt har Arnér i "Du själv" rätt
avsevärt löst upp det knappa berättarmaneret från
sina två andra romaner och åter närmat sig
tonen i sin novellsamling. I denna, som ju likt
en uvertyr presenterar teman ur hans
kommande produktion, finns för övrigt också flera
av motiven i den nu utkomna boken. Framför
allt gäller detta kvinnans förhållande till
mannens verk, som ju går igen i novellen "Att
vilja", där mannen i stället bearbetar ett
gammalt utkast till samhällsordning. Att problemet
är djupt personligt för författaren märks i
romanen inte bara på skildringens intensivt
upplevda verklighetsprägel, han har också gett
ett tolkningsuppslag i en uppsats:
"Konstvärden, djupdykning i människonaturen — det
förefaller lika mycket adiaforon som att syssla
med stadsplaneringen eller statsskicket" —
dikten jämställs med just de ting som sysselsätter
huvudpersonerna i "Att vilja" och "Du själv".
Annars kan man inte säga att Arnér i någon
högre grad lämnat ut nycklar till sina
symboler, och det har väl heller inte varit hans
avsikt. Man kan t. ex. ha olika meningar om
den mystiske Georg, som på de tre ställen, där
han uppträder för någon längre stund, åtföljs
av en overklig drömstämning. Särskilt
fantastisk blir effekten i det mittavsnitt i romanen,
där Sverker i hans närvaro börjar diskutera
sin döda mor inför en tågkupé befolkad av
drömgestalter. Lättast uppfattar man dock
Georg som en utspjälkning ur huvudpersonen
själv, hans "överjag", med vilket han i
krissituationer diskuterar sina problem. I övrigt
blandas i stilen realistiska detalj iakttagelser
med bilder av ofta genomträngande slagkraft.
Efter det psykologiska och stilistiska
kraftprov, som denna utomordentliga roman
innebär, bör Arnér knappast längre räknas till våra
mest lovande författare utan till våra allra
bästa. Det är också värt att lägga märke till
de satser om helhetens betydelse, till vilka han
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
