Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
så småningom kommer fram (och som här inte
kunnat återges fullständigt). Helheten går inte
att förverkliga, men längtan efter den innebär
i alla fall en strävan mot ett rimligt positivt
program, vilket ju inte varit så vanligt under
den litterära pessimismens högkonjunktur.
Åke Runnquist
Skräckens lag och fruktans
evangelium
Stig Dagerman: De dömdas ö. Norstedts 1946.
9:50.
Stig Dagermans debutroman "Ormen" var
ett på många sätt märkligt verk som ledde till
ett välförtjänt litterärt genombrott, och ändå
ter den sig trevande och matt bredvid hans nya
roman, som på ett praktfullt sätt
vidareutvecklar och fördjupar det skräckens tema som han
så mångsidigt belyste redan i debutboken. "De
dömdas ö" är ett slott av skräck, en hägring
av skräck, ett rus av skräck, ett eldtema i vilket
skaparen lever en salamanders liv. Naturligtvis
kan man säga att den är en symbolisk roman
i Kafkas stil, och att det intensiva, dynamiska
språket, på en gång majestätiskt och bedövande
som ett vattenfall, har gått i skola hos Faulkner.
Vidare kan man peka på vissa formuleringar,
som skulle kunnatyda på någon bekantskap med
existentialismen. Men allt det väsentliga,
atomkärna, vingar och vision, är Dagermans eget.
"De dömdas ö" är en praktfullt, nästan
över-rikt instrumenterad prosadikt, och som sådan
omöjlig att referera. Sju skeppsbrutna
människor tar sig i land på en okänd, jungfrulig ö
som saknar vatten och går där på olika sätt sin
undergång till mötes. Det grymma förloppet
inramas av naturskildringar med kosmisk
strålning och isande rymdmedvetande, djurlivets
skrämmande omänsklighet materialiseras i öns
verkliga härskare: blinda fåglar och vämjeliga
ödlor. Människorna är trasiga och nästan
opersonliga höljen kring en kärna av skräck, som
slår ut i förtärande febervisioner och i
handlingar som endast kan påskynda undergången.
Samtidigt representerar dessa sju människor
tydligen de sju dödssynder som förhindrar en
radikal samhällsomdaning. Lucas Egmont,
diktarens speciella språkrör, representerar den
medvetet vanmäktiga sociala skuldkänslan;
han känner sig ansvarig för alla olyckor i värl-
den, för allt som händer utan hans förskyllan.
Han är sökaren som är dömd att sjunka ner
till världens botten, den svaga människan som
tycker sig ha Guds förpliktelser, och som i sin
förvirring begår det största av alla brott mot
gemenskapen innan han kan kämpa för dess
idé, tills han som den siste överlevande försonar
sig med sin skuld och sitt meningslösa öde.
Boxaren Jimmie Baaz har provat
självhävdelsens stege och nått den högsta pinnen, men
egentligen är han den ständigt flyende som
mest av allt avskyr vänlighet, den oförklarligt
förlamade som i panisk skräck har nått den
innersta av sitt flyktsystems aderton grottor.
Tim Solider representerar grovjobbaren,
proletären som tvivlar på sin starka kropp och inte
kan inse vad han kan vinna på att ställa sig
solidarisk med dem som predikar uppror.
"Madame" är kvinnan som har svikit sin
kvinnlighet genom att för sin familjs skull
gifta sig för pengar; hennes last är sorgen.
Hypnotiserad av sin man föder hon ett barn
med ödlesjäl som inte ens kan känna fruktan;
under paniken vid skeppsbrottet knuffar hon
honom över bord och fräts sedan upp av
samvetskval och ödleskräck, ett farligt
skräck-romantiskt tema, som emellertid behandlas
med kuslig skicklighet. Flygsoldaten Boy Larus
är ett offer för missriktad hjältedyrkan; i sin
barndom drömde han om att bli en heroisk
spartan men blir i stället genom sin lastbart
blinda lydnad ett våldets fega och grymma
redskap. Så är det den engelska flickan och
hennes giftiga längtan; under puberteten
tröstade hon sig över sin kärlekslöse
robotgentleman till far med dagdrömmar om sin döda
mor, som gjorde henne till narcissist och ingav
henne en oövervinnlig avsky för normala män.
Slutligen är det kaptenen, som har upplevt
ensamheten som en drog och därigenom blivit
vad världen kallar stark, framför allt för att
han gärna begår handlingar som ådrar honom
andras hat och förakt — då kastas han ut
i rymdens oerhörda ensamhet, som han
upplever som den sublimaste av alla njutningar.
Så river Dagerman i likhet med den unge
Auden masken av sorg och längtan, visar upp
vad det kan ligga bakom törsten efter rättvisa
och hungern efter jämlikhet, men han tror inte
på något psykoanalytiskt sundhetsideal och
ignorerar helt psykologernas trägna arbete att
förklara fruktans orsaker. I begynnelsen var
779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
