Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
till buds för dessa partier har varit så
saft-och kraftlöst, så doftlöst, att det inte har varit
mycket att göra åt det. Egendomligt nog gäller
detta speciellt skildringen av de år den
lyckliga familjen bor i en förstadsvilla och idkar
familjeliv och trädgårdsskötsel. Bilderna från
Söder, där morfadern, den gamle halvitalienske
gipsmakaren, bor högst uppe i
Skinnarviks-bergen, och där Emmy och hennes mor efter
den katastrof som splittrat familjen också slå
sig ner, äro däremot fulla av must och kraft.
Detaljerna äro liksom överallt i boken
sparsamma, men färgerna äro mättade och
stämningen är intensiv. Röda och lejongula hus
med svarta svängande vindhuvar kura ihop
i en gyllenbrun skymning, morfars gamla
grönmålade gård klänger sig fast överst på
berget, barnen leta efter små blåa krikon under
plommonträden, de skräpiga röda bodarna och
de låga rummen meddela en ovärldslig,
underbar frid, mormor bjuder på söndagsmiddagar
av en nästan ofattbar gedigenhet, och i sin lilla
kammare sitter Josef Gipsmakare, som
berättelsens naturliga medelpunkt, med den röda
mössan på nacken och med radbandet i
handen. Det ligger en olympisk fläkt över
människorna där uppe på berget. "Ogifta
Bergkvist", som säljer äpplen och som älskar finkel,
är den enda "Ogifta Bergkvist" som finns
i universum, och likadant är det med den
tokiga gumman i studentmössan och med
"gubben med näsan". Och samma episka vikt
och betydelse få också förfäderna och de
sparsamma notiserna om dem; morfaderns onda
och bittra öden, morfaderns far, som kom
vandrande från Italien, som gifte sig med en
väldig och ilsken holländska och som till slut
hamnade i Norge, sagan om faderns barndom,
vilken egentligen var en ond saga och
handlade om en frälst och elak skräddare.
Irja Browallius ger i "Ljuva barndomstid"
här och där ett litet nyp åt recensenterna.
Bland annat säger hon om den tragiska episod,
då Emmy Gumperts otålige unge
skådespelar-fader förgäves har mödat sig med att lära
barnet att läsa och därefter har dekreterat att
hon är världens dummaste unge, att detta var
hennes första recension. "Det värsta var, att
hon gjorde, vad riktigt elaka recensenter just
åsyftar. Hon trodde på kritiken och kände sig
maktlös." Nu skriva väl recensenter i
allmänhet inte i elakt syfte, men det må vara ur-
säktligt om de önska att man skall tro på
deras kritik. Därför ville man gärna att Irja
Browallius skulle tro en när man säger att
hon har episoder i denna sin nya bok som
äro mästerliga, t. ex. historien om de bruna
galoscherna, som blevo till en veritabel tragedi
därför att alla andra barn hade svarta, eller
historien om den vänlige poliskonstapeln, som
generat leende åsåg hur det lilla barnet gick sin
väg med hans karamellpåse. Likaledes önskar
man att hon skall tro en när man säger att den
människan aldrig behöver känna sig olycklig
över att ha bott bland "apachernas hålor", som
har gjort iakttagelser som den, att golven hos
den gamla sömmerskan hade "vita välskurade
grantiljor med en underligt fin levande nött
struktur i virket, som man sällan ser hos
nutidens maskinsågade golvbräder". Men man
vill också gärna att hon skall lyssna när
man i all blygsamhet vågar anmärka att den
stackatostil hon emellanåt faller in i är ganska
tröttsam och föga passar till ämnet, och att de
partier i boken där hon illuderar barnslig
storögdhet och undran äro vida sämre än de där
hon talar från den vuxna människans
ståndpunkt. Man vill också gärna bli trodd när man
vänder sig till läsekretsen och försäkrar att
"Ljuva barndomstid" är en trevlig och läsvärd
liten bok, som genom sina små
temperamentsutbrott förklarar hur Irja Browallius har
kunnat skriva hela raden av sina mörkt
lidelsefulla böcker, och som genom sitt faktiska
innehåll kastar ljus över sådana verk som "Josef
Gipsmakare" och "Marméns".
Elisabeth Tykesson
"Kristen realism99
Harry Blomberg : Paradisets port. Wahlström
& Widstrand 1946. 10:—.
Till Gamla stans kvarter, befolkade av skökor
och hallickar, ficktjuvar och spritlangare, leder
Harry Blomberg oss i sin nya roman
"Paradisets port". Anmälaren hade för sin del ingen
aning om att brottet och synden florerade i den
vilda grad i kvarteren kring Tyska kyrkan,
men Harry Blomberg vet tydligen bättre besked
och kan väl, får man hoppas, stödja sina
uppgifter på både egen ingående lokalkännedom
och på polisens rapporter. Nå, tavlan har
kanske blivit en nyans mörkare än den i verklig-
s blm 1946 ix
785
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
